Farsartad kalabalik i Kusturicas anda

Jan Arnald har sett pjäsen ”Fru Ministern" på Dramaten

Vissa teatertraditioner är oss ganska främmande i Sverige. En sådan är den serbiska. Vi har visserligen en viss vana från filmens värld, framför allt Emir Kusturica, och det verkar troligt att den unge men rutinerade regissören Jagos Markovic har lärt en hel del av sin ex-jugoslaviske kollega. Det är vilt, hektiskt, intensivt, kaotiskt, det är masscener och det är fjäderfän på scenen.

Det är spännande att knyta kontakten med ett scenspråk som avviker i så hög grad från de huvudfåror svensk teater jobbar med: psykologisk realism och politisk-proletär realism. Men det är också en bra bit från centraleuropeisk, intellektuell teatertradition. Det är helt enkelt något annat.

”Bästa sättet att förolämpa någon i Serbien är att undra huruvida personen i fråga känner till Branislav Nusic.” Ett citat ur programbladet till Dramatens utbytessatsning med Belgrads nationalteater. Den komiske dramatikern Nusic, framför allt verksam under nittonhundratalets första tre, fyra decennier, tillhör alltså klassikerna i Serbien. Det är inte så där alldeles lätt att komma underfund med vad detta är för dramatik. Ja, det är fars, ja, det är komedi, ja, det är politisk-satirisk teater – men i Jagos Markovics händer blir det mer. Det blir burleskt och det blir kvinnor-på-gränsen-till-sammanbrott, och det är svårt att veta vad texten egentligen säger.

Pjäsen Fru Ministern är en politisk satir från 30-talet som i grunden inte känns så våldsamt aktuell.

Under gästspelet på Dramaten öser han på med hela teaterarsenalen, men han tycks kämpa mot något ganska svårt: en buskis om en ministerfru som drabbas av maktgalenskap och maktångest.

Men Radmila Zivkovic i huvudrollen gör en riktig fantominsats och lyckas vara frustrerad i alla livssituationer. Det är ett kraftprov i egen rätt.

Det blir ett mycket intressant besök i en teatertradition som har väldigt lite med såväl svensk realism som intellektuell europeisk teater att göra.

Jan Arnald

Teater