Barbarisk kulturpolitik

CLAES WAHLIN om Drottningholmsteatern som hela världen avundas - och som svenska politiker ignorerar

Inom operavärlden, som är betydligt större än vad man kan tro om man läser svensk press, räknar man med tre sceniska omvälvningar när det gäller uppförandet av opera. På 70-talet fick Riccardo Muti och Giorgio Strehler på La Scala världen att se på Mozarts operor på nytt sätt. I Bayreuth förändrade Patrice Chéreau inte bara Wagner på scen när han lät Nibelungens ring utspelas i Wagners samtida industrialisering, utan det blev också ett slags startskott för liknande praxis när man närmade sig andra kompositörer.

Den tredje revolutionen inleddes i Paris 1987, när William Christie och dennes Les Arts Florissants satte upp barockkompositören Lullys opera Atys. Mycket av barockmusiken - Lully, Charpentier, Rameau, Scarlatti, Galuppi, Vivaldi, Monteverdi, ja, även Händel - hade tidigare (med vissa notabla undantag) varit en angelägenhet för musikforskare. Vid framföranden strävade man efter ett slags autentiskt återgivande.

Med William Christie blev framför allt operorna, men även exempelvis kantater, uppsatta för att kommunicera med sin publik, balettinslagen gavs modern koreografi, regi och scenografi fick gott utrymme, men framför allt tog man fasta på vad musiken och texten ville säga. Den barocka retoriken återgavs i modern stil, ett slags metaforiskt förhållningssätt med stor vikt vid det sceniska (eller halvsceniska) framförandet.

Resten är en framgångssaga. De senaste 20 åren är det hippaste man kan se i operahus runt om i Europas just barockoperor. Möjligen med undantag av Wien så tillhör numera Händel, Rameau, Monteverdi, Cavalli eller Vivaldi repertoaren; de festivaler som ägnas barocken är otaliga, publiken månghövdad och entusiastisk.

I Sverige finns det en (1) institution som inte bara har begripit denna sceniska och musikaliska omvälvning, utan dessutom, trots löjligt små resurser, lyckats omsätta den på svensk mark: Drottningholms Slottsteater. Efter två lysande Händel-operor, Alcina och Tamerlano, har man i sommar spelat Rameaus Zoroastre, alla i regi av Pierre Audi och under dirigent Christophe Rousset, som en gång i tiden verkat i just Les Arts Florissants (det har nästan alla barockmusiker av klass).

Det handlar heller inte om vilket teaterhus som helst. Det var här som teaterstycken och operor från 1700-talet uppfördes när de var färska. Sedan andra världskriget har man spelat barockopera, haft internationella gästspel och fungerade länge som ett självklart centrum för 1700-talets sceniska konstarter. Men när barockoperan nu åter slår igenom i Europa, så verkar man här helst vilja bli av med den.

Frågan är vilken institution som har rätt att ifrågasätta vilken. Drottningholmsteatern är ett betydligt äldre verk än kulturdepartementet. Ingick inte det i regeringsformen en gång i tiden att regera över det som fanns i landet? Med vilken rätt håller kulturdepartementet inte Drottningholmsteatern vid gott liv?

Så litet pengar, säg en fördubbling upp till en 25 miljoner om året, skulle kunna möjliggöra ytterligare en eller två produktioner per år, gästspel av berömda barockensembler, rent av ett slags festival à la française, något redan Gustaf Hilleström efterlyste i sina minnen från ett 20-årigt chefskap för teatern, Dramatik på Drottningholm (1975). Varför skulle ett sådant modest anslag inte ges till Sveriges modernaste scen, när den dessutom råkar finns i landets, ja, världens äldsta fungerande träteater?

Vilken rätt åberopar de svenska kulturministrarna för att inte ens besöka en föreställning på åratal? Vad är detta uraktlåtande annat än grovt tjänstefel? Le Monde, som ägnade teatern och föreställningen en helsida (14/8), är inte mindre förvånade. Inte nog med att kulturdepartementet är svagt när det gäller historisk ödmjukhet, dessutom är man intill ignorans ovetande om vad som är populärt, internationellt och konstnärligt högkvalitativt.

På världsarvslistan

Claes Wahlin