Kitsch och klyschor

LENNART BROMANDER om en spretig uppsättning

helskärm

I Kungliga Operans nya uppsättning av Eugen Onegin stretar scenografin åt ett håll, sångarna åt ett annat, dirigenten åt ett tredje och regissören litet obestämt åt alla håll på en gång. Huvudproblemet ligger just hos regissören Dmitri Bertman, som bara surfar på ytan av Pusjkins och Tjajkovskijs klassiker. Han hemfaller ideligen åt klichétänkande, vilket drabbar sångarna, när de försöker gestalta sina roller. Maria Fontosh, föreställningens stora stjärna, sjunger Tatjana med underbart rikt och varierat klingande sopran men tvingas följa regissörens billiga schabloner. I första scenen har hon frisyr och klänning à la forna tiders frikyrkofröken, och naturligtvis har hon missprydande glasögon. Men si, när hon i brevscenen bekänner sig till kärleken, då kastar hon glasögonen all världens väg, och vid denna musikaliskt så särklassiga operascens höjdpunkt öppnar hon dörren, brer ut armarna och låter sig blåsas på av en frisk vind. Kitsch kallar jag sånt.

Ett mer "djärvt" men i gengäld dubiöst infall är att i duellscenen låta Onegin gå emot Lenskij med öppna armar, varpå Lenskij själv skjuter sig. Det må vara regissören fritt att tolka verket på allehanda sätt, men har både Pusjkin och Tjajkovskij byggt dramat på att det faktiskt är Onegin som skjuter Lenskij, så bör man nog hålla sig till det. Sista scenens uppgörelse mellan Onegin och Tatjana är också rörig och ologiskt uppbyggd. Hartmut Schörghofers scenbilder är oklart esteticerande, och Tatjanas sängkammarkub med all hennes brevtext på väggarna skjuts in och ut alldeles för många gånger.

Som gästdirigent har man anlitat en kompetent ryss, Alexander Lazarev, och Hovkapellet spelar strålande, glasklart och expressivt. Polonäsen är en verklig höjdpunkt. Men Lazarevs strävan att undvika sentimentalitet går för långt, spelet blir över hövan torrt och nyktert. Han driver också på, där det funnits bättre skäl att hålla igen. Man riktigt känner att sångarna i själ och hjärta inte är med honom där.

Titelrollen görs av Karl-Magnus Fredriksson, och även om han med sin genomvänliga timbre aldrig kan ge sken av den arrogans och inbilskhet som också måste finnas i Onegin-gestalten, är han ändå vokalt alldeles övertygande, när han ger Tatjana korgen. Jonas Degerfeldt är internationellt erfaren som Lenskij men en liten besvikelse. Sin berömda aria sjunger han monokromt och utan den pianissimo-intensitet, som här är själva kvintessensen.

Opera

Lennart Bromander