Strindberg skulle jublat

Rent estetiskt är det närmast radikalt att Strindbergs Dödsdansen spelas i ett slags klassisk naturalistisk stil på en tyskspråkig scen. Peter Zadek, en av de riktigt stora regissörerna, låter Dödsdansen ta dryga fyra timmar i ett realistiskt tornrum med kanon och telegrafprinter och en vy över något som väl ska vara svensk skärgård.

Det är på Akademietheater i Wien, under Wiener Festwochens hägn, som det plågsamma äktenskapsspelet utspelas, och vore det inte för ensemblen, med den levande legenden Gert Voss som Edgar i spetsen, hade nog denna uppsättning inte mottagits så översvallande. Voss blir helt enkelt Edgar, med en spännvidd som kan liknas vid en legering av en Keve Hjelms auktoritet och en Per Oscarssons diaboliska intelligens. Som ett rekviem i stilla valstakt kramar Edgar livet ur sin omgivning så att Strindberg hade jublat.

Claes Wahlin