Hemma hos Långstrump

CLAES WAHLIN om en Pippi som tappar ordet och hittar det i benen

Det är väl knappast någon nyhet att det föreligger ett samband mellan Pippis upprorsanda och hennes frånvarande pappa. När auktoriteten är borta, dansar problembarnen på bordet. Och när Pär Isberg med librettist Gunilla Roempke tagit ordet från Pippi och i stället förlagt det i benen, ägnas första akten åt upptågen, den andra åt förverkligandet av drömmen om den till Söderhavet försvunne och därstädes härskande kapten tillika pappa Efraim.

I Bo-Ruben Hedwalls överdådiga kuliss-scenografi och Ann-Mari Anttilas verktrogna kostymer känner även de yngsta i publiken raskt igen sin Pippi, hennes hemmenageri och de fyrtiotalistiskt välstrukna kafferepsdamerna och skolfröknarna. Det kan rent av vara något av en befrielse att se en liksom obekymrat välgjord överflyttning av denna bekantaste av bekanta: hottentotter får vara hottentotter utan några politiskt korrekthetspolisers ängsliga pekpinnar.

Snyggt och väldansat - märk Nathalie Nordquists Annika, Hans Nilssons Fridolf eller Anna Valevs Pippi - och med minnesvärda scener som Undervattensdansen, Kurredutt-karnevalen eller Kafferepet. Det är som bäst när man har fått lämna förlagan och dansa i väg mer förbehållslöst, vilket väl också är en strategi à la Långstrump.

Och trots de dryga två timmarna satt i varje fall eder utsändes för kvällen inlånade alibi, dryga sex år på jorden, som ett överhettat ljus vilket knappt pausens sockerdricka jämte plättbakelse förmådde svalka. Ett betyg att i Lindgrens anda respektera.

Dans

Claes Wahlin