Drabbande diktatur

CLAES WAHLIN ser en Shakespeare i tvångströja

Den absoluta makt som når framgång sitter i de kuvades kroppar. På Dramaten har Shakespeares Lika för lika blivit en studie i envälde där undersåtarna till slut liknar klonade androider och den enda friheten finns i ögonblicket före döden. Scenrummet är ödsligt och kallt, inbrottsgaller och stängda dörrar håller obehöriga på avstånd.

Men är detta då Shakespeare?

Lika för lika kan läsas som en liten encyklopedisk undersökning av den goda maktens möjligheter och gränser. Fursten som förklär sig i syfte att stärka makten efter sin ställföreträdares missbruk är inte blott ett berömt exempel hos Machiavelli (hur Cesare Borgia utsåg Remirro de Orco att brutalt kuva folket), utan är också ett ämne i renässansens litteratur och teater.

I Shakespeares komplexa pjäs handlar det inte bara om rättvisan och nåden, här finns också reflexer av hur politiken teatraliseras, hur individen genom bland annat biktens förvandling från att vara offentlig till att bli privat tvingas anta olika roller, eller hur just teatern är en plats för det kulturella tryck som blev extra tydligt under den dåvarande regenten, James I.

Yannis Houvardas begränsar sig till att avhandla hur den repressiva makten förhåller sig till den repressiva sexualiteten; härav

ensemblens strikta kostymer, som sitter så hårt spända att också stämbanden lider av trycket. På scen sker samtal som tycks utspelas i Orwells 1984 eller Burgess Apelsin med urverk.

Konsekvent, kyligt och vart-

efter allt mer kusligt leder oss denna Shakespeare från upprätthållandet av ordningen till den dystopiska diktaturens avhumaniserade robotvärld. Endast i dödscellen, bland bödlar och dömda, sjunger friheten sin säreget vackra melodi i en estetik lånad av Christoph Marthalers regikonst. De små komiska ryck Per Mattsons Profossen där rycker i är löjliga endast för den som lever i frihet.

?Staffan Göthe lånar hela sitt diaboliska register åt fursten Vincentio. Hans ställföreträdare, Angelo, är i Jonas Malmsjös gestalt en lyckad legering av stolthet, sexualitet och skräck, en trio egenskaper som väl även är Isabellas; Livia Millhagen.

Rolf Skoglunds gubbar liksom Pontus Gustafssons ordvrängande konstapel Armbåge, är figurer som sticker ut. Det gör även Lars Ambles Escalus och Torkel Peterssons smidiga Lucio.

Läsningen av pjäsen är både anakronistisk och en smula för enkel, men den utvalda tematiken genomförs metodiskt och med en estetik som alltför sällan släpps in på svenska institutioner. Således ett nöje att böja sig.

Teater

Claes Wahlin