Fifflare i Göteborg
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-22
Mikaela Blomqvist ser Gogols satir samtida dräkt
Det bådar inte gott att det är så lätt att dra paralleller mellan oegentligheter i det ryska tsarväldet och Göteborgs kommunfullmäktige, men när Folkteatern sätter upp en modern, lokalt färgad version av Nikolaj Gogols korruptionskomedi Revisorn känns det egentligen givet. En revision har Göteborgs stad förstås nyligen också varit utsatt för. I den två år gamla rapporten kan man läsa om hur maktkoncentration och handlingskraft ofta har fått gå före demokrati och insyn, och att åtta procent av de anställda inom kommunens bolag någon gång har blivit erbjudna mutor.
På Folkteaterns scen är dock en sådan revision ännu bara ett förestående hot. Kommunstyrelseordförande, spelad av Lena B Nilsson, har via mejl blivit varnad att en revisor ska besöka hennes stad. Tillsammans med de ansvariga för sjukhus och skola, Yngve Dahlberg och Elisabeth Göransson, ger hon sig ut på jakt efter statstjänstemannen. Och när de strax misstar en fattig svindlare, Anders Tolergård, för revisor, spelar denne självklart med.
I Magnus Lindmans omarbetning och Frida Röhls regi blir Revisorn? utpräglat brechtiansk. Det är ständiga brott med illusionen, plötsliga sång- och dansnummer och informativa föreläsningar. Förutom hänvisningar till mediedrev och modern teknik har också det som främst skiljer vår tid från Gogols fogats in: kapitalismen. Pjäsen har kryddats med citat från Marx och Thomas Piketty, vars börda främst bärs av Evin Ahmad, revisorns assistent. En känga får också den samtida liberala myten om entreprenörskapets egenvärde: Sanna Hultman släpar som utfattig, utarbetad kvinna i käck rosa kavaj runt på den egna cateringfirmans buffé.
Men trots att yvigheten väl är avsiktlig hade Revisorn? vunnit på att slipas till något. Nu smälls det i dörrar i ett hörn, sjungs högt i ett annat och från en stege pratar någon om varor och pengar. Lena B Nilsson, Elisabeth Göransson och Yngwe Dahlberg är lyckade som käbblande humortrio och Amina Hocines specialskrivna musik är vacker. Men inte sällan går både budskap och humor förlorad i röran, någon särskilt stringent satir blir det inte. Och det kunde man väl begära, när Göteborg nu ändå har gjort sig så lätt att driva med.
