Politisk satir överraskar med nya könsroller

Kvinnor är hårda, män är mjuka, nu kan det sägas och skämtas med. Den ärlige lögnaren heter pjäsen på Intiman i Malmö och nog är det intimt så det förslår kring svenska statsministern Gunilla. Förvisso envisas finansministern med att krångla om någon invändning som gäller politiken men ­bara stats- och press­sekreteraren gör sitt jobb ska han snart vara ur bilden och personerna och det personliga kan obekymrat puttra vidare på jobbet.

Klas Abrahamsson, under 90-talet turbopjäsleverantör på Ensembleteatern i Malmö, skrev förra säsongens Malmöiter som i Aslak Moes regi blev en välkommen ny fläkt på Malmö Dramatiska teater.

Nu är det med prosaiska nödrim och piffiga alexandriner som han sätter fart på ­samtidssatiren. ­Alltid snabb och dråpligt konkret i språket gisslar han denna gång dagens politik som ägnar sig åt privata känslor, ­relationer och psykologiserande medan allt rullar på som vanligt.

Maja Ravns scenbild är enhetligt pappbeige och ­Fredrik Meyers veke statssekreterare går perfekt ton i ton med det utsuddande neutrala, speciellt i matchningen mot Petra ­Brylanders rödsvarta rutmönster och hårdföra handgriplighet. En kvinna som absolut inte tvekar om att hon kommer från Venus.

Nanna Nores målmedvetna journalist har även hon slutat tveka och kräver hämnd för gammal ost. Mer komiskt blir det ändå när Kenneth Milldoffs hopplöst väntande lantislobbyist från nedläggningshotad industri tar till orda och talar ut om sin nya kärlek.

Intrigen är skickligt spunnen och överraskar med att jovialiskt spela ut nya könsroller mot förväntade gamla. Det är idel fiffel och mediestrategier och som hos Molière får Birgitta Sanderbergs giriga och hårdhjärtade Gunilla till sist mjukna och lära sig att bjuda på glassen. Den riktigt vassa spetsen saknas dock i satiren och ensemblen i Aslaks Moes regi har även den gjort halt på vägen till den frihet och det samspel som gör äkta fars.

Teater

Barbro Westling