Frågor utan svar
Publicerad 2016-04-12
Mikaela Blomqvist ser ett lapptäcke av anpassning på Backa teater
I Backateaterns nya pjäs The misfits tar Mattias Andersson som vanligt avstamp i ett redan brett tema som han sedan förhåller sig fritt till. Utgångspunkt denna gång är de enligt programbladet missanpassade åren 1978 till 2016, och mer konkret och oväntat Backateaterns egen historia. I ensemblen, bestående av 15 personer, finns Maria Hedborg och Ulf Dohlsten som grundade Backateatern, liksom två av 1978 års musiker, Stefan Abelsson och Mats Nahlin. Tillsammans redogör de för forna framgångar med Historien om en häst och den socialrealistiska pjäsen Sprit, om en mor med alkoholproblem. Strax bryter någon in och ger en etymologisk definition av de missanpassade. Tempot trissas upp när vittnesmål från olika människor som på något sätt kvalar in som outsiders läses upp till hög musik och blinkande lampor.
I skarp kontrast mot den folkrika ensemblen står scenrummet som är tomt sånär som på de sneda skuggor som belysningen skickar. Som ett ledmotiv genom föreställningen går Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet.
Inte i en källare men väl i ett pojkrum försett med akvarier gör Ulf Rönnerstrand ett kusligt inkännande porträtt av den mobbade och utstötte skoleleven. Vid ett köksbord sitter den duktiga flickan Anna Harling håglöst mellan sina skilsmässognabbande föräldrar, utmärkt spelade av Ylva Gallon och Ove Wolf. Ibrahim Faal läser i egenskap av ung, svart man upp sitt cv ur svensk film: rånare 1, rånare 2, städare 1, städare 2 och städare 3.
The misfits är mindre texttung än Anderssons tidigare föreställningar. Scenerna bereds plats och intervjuerna som i vanlig ordning ligger till grund för texten är mer sömlöst integrerade. Men när allt ska knytas ihop i akt två faller det i stället isär. Via en redogörelse av Backabranden 1998 där 63 ungdomar miste livet glider pjäsen över i långdragna dansnummer och fysiska känslorurladdningar.
”The misfits” ställer många frågor men erbjuder få svar. När ett foto av Donald Trump okommenterat flimrar förbi på en storbildsskärm, följt av ett foto av en grupp flyktingar tar mitt tålamod med den anderssonska fenomenologin slut.
Lapptäckestekniken framstår mer och mer som en bekväm ursäkt för att slippa säga någonting alls. The misfits är i slutändan väl genomförd men beklämmande välanpassad teater som inte riskerar att stöta sig med någon.
