Längtan efter att lida?

Barbro Westling

Barbro Westling ser Institutet närma sig en gränsupplösande mystik

helskärm

Kan man kalla det känslomässig generalisering, det som dans ibland gör? Rörelser slår an en stämning, upprepar, mejslar ut och gör känslan starkare och mer omfångsrik? Institutets senaste verk The one and the many med Andriana Seecker och Rasmus Slätis börjar med konstfullt utsträckta armar, patosfyllda, ensamma armar på ensamma kroppar på en mörk scen. Känslan växer och blir fler.

Om det man inte kan tala, kan man kanske dansa. På den planhalvan gifter sig teorin lätt med ­dansen. Malmö och Berlinbaserade Institutet vill som vanligt riva scenkonsten ur medelklassens själv­goda bekräftelseritualer med ­mycket teoretisk överbyggnad. I förhandsinformationen kan man läsa att sökandet denna gång gäller ”självets och de andras narrativ” samt den inre ”Zigenaren” som ­exotifierat får stå modell för ”vår ­undertryckta längtan”. Jaha. Vi är som de och de har något som också vi längtar efter. De vädjande armarna i luften, känslomässiga generaliseringar på teaterscenen av tiggarna på trottoaren? Och på samma gång, ett uttryck för allas vår undertryckta längtan efter att lida?

Estetik kan användas till mycket och Institutets förra föreställning på FÅR302 i Köpenhamn var en liten utsökt fest när det gäller form och kvalitet. Andreas Catjar fortsätter att sätta världar i scen med sina ljudbilder. Men koreografin är ­närgången på ett annat sätt och pendlar mellan erotiskt utelämnande och meditativt hållna poser. Kanske kan koreografin liknas vid förflyttningar mellan olika pietán. De blandas med spridda poetiska citat om lidande, om spikarna som drivs in och till sist perforerar lungan.

Lidandet har varit tongivande del i Institutets verktygslåda men övergår allt mer i gränsupplösande mystik. Förra året ställde Institutet ut två romska tiggare i ett av rummen på Malmö konsthall, en installation som ingick i konst­utställningen The Alien Within och som ifrågasattes starkt. De goda, som Institutet envisas med att ­vilja komma åt, upprördes. Men vad hände mer?

Med sin begärsgrundade analys har Institutet alltid befunnit sig på avstånd till den sociala verkligheten. Att koreografi, ljud, ljus och installation nu dominerar är följdriktigt. Samtidigt sätter programtexterna en politisk ram som framstår som alltmer missvisande.