Prins Hamlet som brat
Publicerad 2013-09-17
Talar till ung publik – men skrikigt och onyanserat
Från Helsingborg ser man över sundet Kronborgs slott där pjäsernas pjäs, Hamlet, utspelar sig. Där har man sedan länge en sommartradition av internationella Hamlet-uppsättningar, men på Helsingborgs stadsteater var det ett halvt sekel sedan sist. Dags för klassikern på stora scenen, den eviga ungdomspjäsen om föräldrars svek och förväntningar, ung kärlek, död och brödraskap.
Regissören Anu Saari låter musiken markera perspektivet. Ljuddesignern Ådi Lindborgs spellista kastar häftigt bra mellan Björk, Nine Inch Nails, Marilyn Manson och så final i klassiska stråkar. Ja, och så huvtröjor och rastahår mot mörkblå kavaj och bratfrisyr, goda mot onda liksom. Det här är en Hamlet som, likt många före, vill tala med en ung publik. Kommer den att lyckas? Jag tror kanske, eftersom den helt skippar att lägga fokus på Hamlets tvivel och tvekan, det som annars brukar utgöra stadigt karaktärsfokus men också drar ned på tempot och saggar till det.
Tobias Borvin som Hamlet är kameleontisk i framtoningen, men aldrig det minsta osäker på vad han ska. Han kan queera till det i svart lång klänning men bara som tecken på stark självkänsla. Att han på riktigt jagar skräck i kung Claudius tror man fullt ut på fastän Michalis Koutsogiannakis länge inger stram och obehaglig auktoritet. Är Claudius militär, är Hamlet gerilla.
Anu Saaris regi saknar inte andra nyheter. Ofelias familjesituation blir här jämförbar med Hamlets. Ofelia, samtida kraftfull i Sofia Snahrs gestalt, går dock och hänger sig och det blir en feministisk vass egg när Cecilia Borsséns drottning Gertrud senare beskriver hennes död med Shakespeares sköna vatten- och blomlyrik. Ofelias jordfästning förvandlas till dragkamp om liket medan vålnaden som sätter i gång allt med sitt krav på hämnd framstår precis så mossig som den fadersmask som länge talar på en jätteprojektion.
Det vilar en expressiv 80-talskänsla över scenen, mörker, skarpa kontraster i enstaka knalliga färger, vatten, rök och ljusschakt. Problemet i föreställningen ligger i att ensemblen ibland inte är så samspelta som man skulle önska och alltför ofta tar till volymen då det är starka känslor. Det blir skrikigt och onyanserat, ibland till och med ohörbart. Visst fäktar Rafael Petterssons Laertes på riktigt till slut mot Hamlet men föreställningen drar likafullt undan mattan för hela hämndtanken. Hur heter det, gott så?
