Diktatorn är död - leve diktatorn!
Publicerad 2013-07-08
”Det är revolution på gång, nästan hela tiden, och uppsättningen bär också underrubriken ’Den romerska våren’.”
Shakespeares Julius Caesar är en pjäs med många och långa monologer. Det handlar om politik, intriger och övertalning men själva titel-personen förblir kontursvag. En diktator, alltmer populär, alltmer avskydd. Det krävs utläggningar, retorik och fiskande i undertexter innan de som ska göra det är framme vid motivet till mord. Och när den fruktade diktatorn väl ligger död, vad händer då? Nya överläggningar, nya ledare som hyllas av folket, och den mördade som går igen likt historiens osaliga vålnad. Historia görs av dem som griper in och handlar, men ödet spelar också en roll i Shakespeares pjäs. Avgörande för hur angeläget det blir på scen är att man begriper något om varifrån och ur vad de kommer som redan i första akten mördar Julius Caesar.
På Gräsgårdens Shakespearescen i Vadstena lyckas man någorlunda. Togorna faller klassiskt draperade över de sammansvurnas herrkostymer och vita skjortor medan pöbeln i trasigt svart och luvtröjor agerar autonoma med skrik och slag. Det är revolution på gång, nästan hela tiden, och uppsättningen bär också underrubriken ”Den romerska våren”. Men det är inte någon glödande revolutionsuppvigling vi bevittnar, snarare en moralisk, för att inte säga moraliserande uppmaning till att besinna allas vårt ansvar för det gemensamma. Och här fördelas styrkorna sannerligen olika i föreställningen. Folket skissas populistiskt som studiopublik och nyckfull mobb medan de kompromisslöst vålds-inriktade i Monica Almqvist Lovéns regi är ett band med militanta kvinnor, fränt och tydligt anförda av Johanna Lazcano som Marcus Antonia. (Kvinnorna hade ju inte ens rösträtt i Julius Caesars Rom.)
Det är de sammansvurna, de som har rösträtt och makt, de fullt ut medvetna medborgarna som är förebilder för kvällen. På Gräsgården är de en väldigt ansvarstagande trio. Björn Wahlbergs Casca må vara en verbal filur men Pontus Plaenge lägger något samtida genomreflekterat och intellektuellt rörligt till sin Brutus som fungerar extra effektivt i dialog med Logi Tulinius trohjärtade men mänskligt mer stökige och motsägelsefulle Cassius. Det är en fint vitaliserad scen när de först möts i anklagelser och försvar men genom rannsakande av ideal och tillkortakommanden når ett fördjupat förtroende. Med krav på fortsatt ansvarstagande. För, samhället är inte något andra fixar, så lyder uppsättningens budskap, med text hämtad från Shakespeare.
