Skräckromantik fri från irriterande krusiduller

Quasimodo räddar oss från samtidens syndaflod

helskärm

Med ”Quasimodo” visar Jens Ohlin att hjulet inte behöver uppfinnas på nytt. Det går att göra fantastisk teater genom att tilta vinkeln på mänsklig ynkedom, snurra resultatet kring en lätt uppdaterad romangestalt och involvera rätt skådespelare. Så verkar det ha gått till inför urpremiären av denna gotiska pärla på Folkteatern i Göteborg.

Ensemblen är tajt och engagerad. Man fullkomligt kastar sig om halsen på berättelsen om den fåfänga prästfamiljen vid Notre-Dame och idén om en puckelryggig ringares död som räddningen från Syndafloden. Detta i en kontext av skräckromantisk estetik och Britney Spears-låtar. Det sista låter krystat men funkar, tack och lov.

Kim Lantz är fulländad i titelrollen. Hans Quasimodo är en föräldralös pojke som åldras i förtid men överlever tack vare en naiv, närmast nihilistisk syn på sitt liv och på Gud. Gud är ju god! Lantzs repliker har ett konstant, hjärtskärande stråk trots att de bubblar av lågmäld humor. Han ger oss ett rörande och mycket värdigt porträtt av ett sårbart olycksbarn i en brutal tid. Här måste också Matilda Hyttstens kostym och Suz Åbergs mask nämnas. Quasimodos svarta kåpa, stora skor och talande(!) puckel blir pricken över i.

Sanna Hultman är bländande som kärv, kristen fundamentalist och matriark. Blodfattig och fixerad vid att hetsa sin familj till renlevnad dominerar hon sin odisciplinerade prästmake – Jonas Sjöqvist. Hon iscensätter en psykologisk resa som är både komplex och rimlig. Hultman blir till slut den som kräver ett mänskligt offer när pesten drabbar familjen och magi är det enda hopp som återstår.

Också Jonas Sjöqvist gör en av sina bästa roller som den lidelsefulle predikanten i platåskor, liksom Lena B Nilsson, denna makalösa comedienne levererar alltid. Malin Morgans till synes introverta Renard blir överraskande dynamisk med tiden och Shada Sulhav är befriande upprorisk som lillasyster Loup. Nina Haber spelar tredje systern Âne. Hon öser ut managementfloskler samtidigt som hon bokstavligen går med håven och orerar om utbrändhet på grund av spädbarnet hon måste vara mor till. En av många blinkningar till en narcissistisk samtid.

Som pjäs lyckas Quasimodo relatera ett historiskt infärgat drama till nutiden på ett sätt som inte irriterar. Publiken tillåts njuta av skräckromantik utan krusiduller. Vi får ta del av en saga vars allmänmänskliga budskap inte skrivs oss på näsan.

Sammanfattningsvis är Quasimodo bland det bästa Jens Ohlins har gjort. En verkligt kreativ, samtidigt mycket stringent föreställning och en fascinerande mix av klassisk teatertradition, filosofi och populärkultur.