”Sammanflätade” tar kliv ut ur det bekväma
Stort mod på scenen när chilenska erfarenheter tar plats
Publicerad 2023-09-07
På scen: Veronica och America. När de böjer sig fram så att de mörka hårmanarna hänger som en lockig gardin kunde de vara systrar. Det stolta latina-håret. En gemenskap i svallet. Det vi ska se är två sammanflätade livsberättelser – lika men också olika.
Det handlar om att byta land och om vikten av omständigheter. Det handlar om internationell adoption och de ”oegentligheter” som nu granskas i en statlig utredning. Barn i diktaturer har stulits från sina föräldrar för att få en ”lycklig barndom”. I Chile pågår en brottsutredning sedan 2018, där 630 fall gäller adopterade till Sverige.
Veronica Sveréus och America Vera-Zavala kom båda hit från Chile på 70-talet. Veronica kom ensam; hennes lilla SAS-väska med småbarnskläder finns med på scenen. Hon kom till det nya landet utan berättelse och tvangs glömma barndomens språk. America kom hit med hela sin Pinochet-kritiska familj och omgavs strax av exil-chilensk kampanda och spanskspråkighet.
”Jag skäms för att jag inte såg de stulna barnen som en part i kampen”, säger America (ungefär) i en replik. Nu gör hon bot som regissör. Konceptet har hon prövat ut genom ett konsekvent och politiskt drivet konstnärskap. Utrymme ska ges åt dem som ärendet gäller. Formen är en dokumentärteater som uppmuntrar till rak självetnografi: ett utforskande av hur det egna livet hänger ihop med maktspel på en högre nivå. Som här, när statssanktionerade lögner trasar sönder Veronicas liv – hur mycket välvilja som än omgärdade adoptionen.
Bitvis är framställningen lite statisk, som talad text. Men så kommer de av Paloma Madrid koreograferade och musiksatta partierna som tar hand om ordens efterklang. Ömsint vaggande dans till chilensk musik, kropparnas och hårets språk, rörelsen som också är hjärtats, systerskap med varma händer.
Juan-Pedro Fabra Guemberenas videosekvenser ger Americas minnen miljö – minnen av det hon aldrig sett men som gjort henne politisk. Militärkuppen 1973, demonstrationerna, Palmes begravning (”alla chilenare älskar Palme”). Allt detta som är blankt i Veronicas helsvenskt opolitiska liv. Vi får också se snapshots på Veronicas chilenska familj som hon fick kontakt med för två år sedan. Men delar av muren finns kvar. Veronica kan inte spanska och modern är analfabet.
Föreställningen har en fin melankolisk ton. Det hörs snyftningar och jag blir själv tjock i halsen. Det finns ett ovanligt mod på den här scenen. Det är ett steg ur komfortzonen, i hopp om att publiken tar emot.
