Knasiga kvinnor i klichékarusell
Amelie Björck ser en kriminalfars med oväntat slut
Publicerad 2018-01-28
Utan François Ozons knasiga filmatisering från 2002 av den franska kriminalfarsen Åtta kvinnor hade nog pjäsen varit svår att sälja in ens på en privatteater utan folkbildarambitioner. Mossig överklassmiljö, dialog utan stor ”wit”. Agatha Christie skulle dåna inför moraset deckarklichéer: pengarna stulna ur madrassen, pistolen på vift ur skrivbordslådan, bilen med avskurna kablar, allt laddas in.
Det är osäkert hur genreironisk Robert Thomas var när han förfärdigade stycket 1958. Ozon påvisade i alla fall pjäsens potential som pastisch. Med schlagersång och en stor dos 1950-60-talsnostalgi rodde han hem den skuta som nu lotsats in på Klarascenen.
Det var länge sedan vi såg ett så fullfjädrat teatervardagsrum med brasa, balustrad, fåtöljer och hela det realistiska rubbet som i Mari í Dalis scenografi. Texturen av lagda hår, cigaretter med munstycke, pastellfärgade blusar och matchande diadem är snygg. I programmet talas det om pjäsens ”camp”-estetik, den artificialitets- och diva-estetik som Susan Sontag teoretiserade i en essä 1964. Det är en spännande referens, men som utan queer tragik som kontrapunkt urlakas på politik.
Visst sätts saker i rörelse när husfadern plötsligt ligger död i sitt sovrum med en kniv i ryggen. Hans åtta kvinnor – den snåla svärmodern, den otrogna hustrun, den smygkära hustrusystern, den smarta husan, den blonda älskarinnan, den luspanka systern, den gravida dottern och den yngsta som var hans lilla älskling – visar sig ju vara mycket mindre hans än vad fasaden först visar. Men några queera vibbar som bryter upp heteronormen för Anna Novovic inte in. Vi får nöja oss med leken med de ”hyperfeminina” stereotyperna: hur de överdrivs, sjungs fram, tokas till allt efter lust och förmåga.
Ett bra tag känns helheten stapplig och sångnumrens gamla ”örhängen” lite borttappade. Rutinerade Siw Malmkvist och Sharon Dyall bidrar med stadga och när det är dags för Lill Lindfors-dängan ”En sån karl” är auktoriteten någorlunda etablerad.
Malmkvist som den portvinssippande svärmodern har slirig-plirig charm. Annika Hallin som stiff hemmadotter med pipig röst visar komisk talang, liksom multibegåvade Sandra Huldt. Hennes menande sätt att tala om husfaderns intagande av ”ört-te” är fint.
Mer än en bagatell är det ju inte, men det blir efter hand bra fart på sällskapets who-dunnit-karusell. En parad av ömsesidiga karaktärsmord och ett oväntat slut. Vad mer kan en kvinna önska?
