Så går det för vanartiga barn

Är det svårt att få ungjäveln att sluta suga på tummen? Den tyske 1800-talsläkaren Hoffman vet råd. Fram med yxan bara och av med tummen! Och om lillflickan som inte får leka med tändstickor ändå gör det, ska hon veta att barn som inte lyder sina föräldrar riskerar att gå upp i rök. På Vitabergsparkens scen sprutar det blod, tummar haglar och ensemblen visar förtjust upp lilla döda Harriets svedda sandaler, androm till varnagel.

Med Parkteaterpremiären på Pelle Snusk har den svarta pedagogikens galjonsfigur även nått Stockholm. I nya Parkteaterchefen Kajsa Giertz regi går det visserligen tjugo rätt pratiga minuter innan själva föremålet gör entré. Men då hettar det till. En fet, ful och nerbajsad bäbis med fingrar som klor är själva inkarnationen av det barn ingen av oss vill äga.

Publiken i sommarparkerna bör nog ha visst hum om vad Pelle Snusk egentligen handlar om. Trots berättaren Lars Göran Perssons sävligt farbroderliga spelstil går mycket text förlorad på väg till åskådaren. Men det gör inte så värst mycket. Föreställningen har inte sin styrka i helheten, utan i enstaka berättelser om de hemskheter som kan drabba vanartiga barn, och i ett språk som vällustigt blandar skådespeleri med akrobatik, mim och hiphop, allt till engelska Tiger Lillies originalmusik, här framförd av artisterna själva.

En tillgång är definitivt Charlotte Engelke, lika magnifik med som utan dragspel. Ika Nords Chaplinlika figurer missar aldrig en ton. Martin Ellborgs sätt att veckla in sig i en löjligt liten ring är underhållning av första klass, Ossi Niskalas halsbrytande saltomortaler likaså och Daniel Bingerts akrobatiska massaker på familjens middagsbord hade glatt platsat i Nannyakuten.

Fast där är föräldrarna problemet.

Teater

Tove Ellefsen Lysander