Hur det var, hur det blev

Barbro Westling om en gudabenådad närvaro på Intiman i Malmö

Barbro Westling

helskärm

Det är egentligen ett sentimentalt tema som håller publiken fången på Intiman i Malmö. Två gäng som klättrar över staketet till utomhusbassängen, hoppar i vattnet och bråkar om vem som var där först. På scenen korsklippt med vilka de sedan dess blivit, tjugo år senare alltså.

Sverigepremiären på Det svarta vattnet börjar högstämt lyriskt:
Åh, stjärnornas glans då, åh, pärlorna av vatten i den mörka luften, åh, tiden då, som växlar över i scener kring shotsen, mörkret, de nakna kropparna, replikerna, de förstulna blickarna, nattbussen till ­kebabstället.

Roland Schimmelpfennig (född 1967) är en av de nu mest prisade dramatikerna på Europas scener. Hans texter är traditionellt dramatiska, mer litterära än talspråkliga, och de är vägbrytande.

I pjäserna förankras varken repliker eller ­dialog i enskilda roller. Texten utsägs av flera, flippas från den ene till den andre skådespelaren, följt av förtydligande typ ”säger Leyla till Frank”. Berättelsen manas på så sätt fram, scener tas om och växer i suggestion och klarhet.

Martin Rosengardten regisserar helt i linje med Schimmelpfennigs utvecklade känsla för de små väsentliga detaljerna i kroppsspråk och outtalat. Hon som kommer från den sidan av stan med muslimska böne­mössor och grönsaksbutiker visar riktning med en lätt huvudlutning medan han som kommer från ­andra sidan visar mot trädgårdar, villor och inrednings­butiker med en utpekande gest.

Det låter invecklat men ensemblen på Malmö stadsteater spelar gudabenådat närvarande, rytmiskt, ­precist, humoristiskt och känsligt in i minsta vibrato. Förväntningar kommer på skam, identiteter ­försvinner in i den gemensamma berättelsen. Ska jag ändå nämna någon måste det bli Magdalena ­Eshaya. Hennes Leyla tycks bära hela föreställningens charm och sorg i sin gestalt. Erik Olsson ­spelar Frank sammansatt, ömsint, de älskande från två skilda ­samhällsgrupper som aldrig får varandra.

På stora vita papperssjok skriver skådespelarna med tusch upp ungdomstidens viktigaste ord. Det som fanns innan allt det kom, som skilde dem alla åt.

Som gjorde att en kom att stanna kvar i kassan på snabbköpet, en ­annan blev utnämnd till minister. Det regnar vackert och känslosamt på sin plats
i finalen. Tuschet rinner, orden försvinner, pappret löses upp och lossnar.