Friskt vågat, allt vunnet

MARIO GRUT ser Romateatern göra succé

Shakespeares Julia är bara 13. Ändå möts Romeos förförelse av henne med applåder. Varför?

För att det är Shakespeare förstås. För att det höljs i rök av möjlig vishet och poesier. För att regissören (Segerström) går i god för att det också framförs anständigt.

Det är inte första gången. 1991 gjorde han en pjäsversion på äldre svenska.

Nu har versen moderniserats med "taskigt" och "skitförbannad" och annan månsing och är dessutom kortad i avsnitten där den förr drog ut på det rosa vemodet.

Pjäsen har fått mer fart och mindre sentiment. Något avpassat till Romatruppens spelstil. Vilket givit gott resultat. Mer till sin fördel än här har ensemblen aldrig varit.

Den spelar lätt och tydligt och med en kaxig tveklöshet som ibland rör vid det minnesvärda skådespeleriet.

Särskilt det komiska och särskilt hos Romeos vän Mercutio (H Emretsson) som i sin raljanta framtoning av suicidal pajas hör till de märkligare karaktärerna i föreställningen.

Men här är också andra sära profiler. Fru Capulet (Edwards) distinkt i spel och intonationer. Herr Capulet (Nordenson) en konfys husets herre. Tjänaren Peter (J-E Emretsson) i buskig elisabetansk anda. Och förstås de ljuva Romeo (Stefansson) och Julia (Munshi) rörande i spel och anblick.

Succén beror på dem alla. Men mer ändå på oförvägenheterna truppen här visar i spel och gestikulation. Det ovedersägligt teatraliska.

Det självklara. För vad är Shakespeare annat än teater? Sånt som kan kosta även 13-åringar oskulden.

Teater

Mario Grut