Allvaret saknas i nattsvart ironi

Barbro Westling

Barbro Westling ser en ensemble på topp men övertygas inte

helskärm

Joseph Conrads klassiska text Mörkrets hjärta har lagts på olika konton. ­Kolonialism, krigsvanvett, suget från vildarna i djungeln etc. Hyllade tyske Wolfram Lotz ­smäller av alla konton i ett och lägger till ­flikar av världens alla konflikter. Det löjliga mörkret inleds med piraten/högskolestudenten från Somalia som tagits till fånga av en holländsk patrullbåt. Monologen är lång och framförs som slapsticknummer med blackface-huvudstrumpa och ­mikrofon, ett självständigt organ som rör sig innanför piraten Ultimo Pussis overall.

Det är världen i dag och en klubbscen i rosa och guld där stången för poledance står i centrum. Eftersom det är tyskt är det aldrig långt till av­trädet. Här är dörren märkt med all passports.

Enda kvinnan är värdinna i nätstrumpor och släpande vit päls. Cecilia Borssén doppar barn­kläder i en vattenhink med texten Medelhavet och kastar ut dem på golvet med djävulsk blick. Tänker någon att gesten speglar vår liknöjdhet?

Upphetsad och adrenalinstinn ­pumpar ende ­militären på. Röst­styrkan på tydlighet och max, ­kamouflageklädd och grym, stegar Erik Borgekes toppade stridis kring i ett pågående komiskt glansnummer. Afghanistan, Kongo, Mogadishu. Han invaderar och ger order. Mesen Stefan Torsk (Nils Dernevik) bossas friskt men vet nog mer. Dernevik spelar lustigt avspänt ­rollen som stillsam mänsklig ­magnet. Han påminner publiken om att den redan vet, och inte kan bli berörd av något. Mörkrets hjärta är inte verkligt, hotande eller hemskt. Det är bara löjligt att fortsätta låtsasleken.

Här någonstans bränner det till på riktigt men av denna tända gnista blir intet, varken i text eller i föreställning. I stället läggs nya metakommentarer till, ljudet av regissörens röst som instruerar på Lillan, och allt går att skratta åt.

Andra gången gillt för spännande serbiska ­regissören Anja Susa på Helsingborgs Stadsteater och hon möter retoriken i Lotz text med teatral kraft och grepp som är moderiktiga. Maja ­Mirkovic kostymer lägger med sin vackra precision mycket till intrycket. ­Rollerna är typer men ­likväl kan det undertryckta glimta fram. Den nattsvarta ironin flyter över allt men ensemblen är på topp och spelar med storartat gott humör. ­Publiken skrattar. Jag övertygas ändå inte av spelets ironiska förutsättning. Mer och mer saknar jag allvaret, det förbannade.