Blåsta av livet - blåst på teatern

TOVE ELLEFSEN LYSANDER OM BODIL MALMSTEN PÅ DRAMATEN

helskärm

Det är de som har tappat greppet och hamnat utanför som kommer till tals i Bodil Malmstens pinfärska Tryck stjärna på Dramatens Lilla scen. Peter Engmans eleganta klassresenär Edvin, Julia Dufvenius självdestruktiva tonårsflicka Jessica, Björn Granaths långtidssjukskrivna Bert-Ove och Marie Göranzons ambassadörsfru som slåss för sin psyksjuka tvillingsyster; alla har de ett gemensamt: de känner sig blåsta! Av livet i medelklassen, av Försäkringskassan eller landstinget, av barndomens danslärarinna, av kvinnorollen eller av självaste Sverige som inte längre är vad hon en gång var, eller hur det nu är.

Listan kan göras längre. I Karin Linds himmelsblå scenrum där en vit pinnstol är enda möbel stiger rollfigurerna fram. Texten är en aldrig sinande kedja av monologer. Skådespelarna avbryter gärna varandra för att få berätta sina historier, och låtsas samtidigt knappt om att de andra finns. Berättelserna riktas till oss

i salongen.

Greppet förutsätter en införståddhet mellan scen och salong som i längden inte är riktigt lyckad.

I sitt litterära författarskap har Bodil Malmsten med framgång odlat en personlig, anekdotisk och fragmentarisk form. Där är hennes milt självironiska författarröst en sammanhållande faktor som måste ersättas när "pratarna" sätts på scen.

"Tänk på avståndet mellan scen och salong när du stiger på" är en av textens malmstenska aforismer som regissören Christian Tomner borde ha tagit ad notam.

I stället verkar han lika renons på idéer som Marie Göranzons magnifikt rasande ambassadörsfru Giselle sägs vara på känsla för rytm.

De olika berättelserna knyts aldrig samman. Inga möten äger rum. Andra akt kunde med fördel ha skurits ner till hälften.

Skådespelarna kämpar väl, ingen skugga må falla över dem.

Men brist på motstånd parad med en text som inte vet vart den vill lämnar även skådespeleriet i en evig upprepning.

Speltid: 2 tim 15 min

Teater