Hoppas vi ses igen!

Pojken är tolv år och inkarnationen av blyghet. Flickan är tretton och tuff och pratar helst engelska. Hennes mamma är ensamstående, arbetslös och kan bara tjata på svenska. Pojkens pappa är ensamstående, arbetslös norrbottning och säger nästan inget alls.

Det trevande mötet mellan två ensamma barn som för tidigt har tvingats bli vuxna är stommen i Mattias Anderssons urpremiär på Backa i helgen. Dramatikern regisserar själv och det börjar roligt och gripande. Joel Kinnamans smärtsamt knutna pojke försöker tafatt få i gång sin zombieliknande farsa, Leif Blomberg. Ylva Gallons spända hårding värjer sig rasande mot mammans (Åsa-Lena Hjelm) hektiska omsorger.

Plats för spelet är ”In a dark and northern place”, ett typsamhälle på den norrbottniska tundran där jobben har försvunnit tillsammans med Posten och Konsum.

Det enda man har att se fram emot är köpcentrets trettioårsfest.

På Backateatern är scengolvet kritvitt och snöflingor faller. Backas musiker framträder för dagen som kvarlevor från sjuttiotalet med artistnamnet Flummig filmjölk. Kjell Wilhelmsen axlar tappert jobbet som konferencier för en tillställning som blir krystad när åskådarna ska lockas att ta aktiv del.

Gunilla Johanssons vokalissa kör så det ryker. Hennes bitterhet mot Bert – ni vet vem? – är magnifik. Andra har haft ett jobb. Hon har varit kändis. Bert har stulit hennes plats i svensk musikhistoria!

I sådana ögonblick framstår Mattias Andersson som vår nya Staffan Göthe. Det udda får liv och svärtan balanserar mot satir. De här rollfigurerna träffar jag gärna igen, trots att slutet är lite för gott och den ljusnande framtid alltför programmatisk.

Teater

Tove Ellefsen Lysander