Kaffe och statistik

Tre timmar dramaövningshappening där publiken tar över

helskärm

”Asså man vet ju inte vad man betalar för, exempelvis. Och det är ju en viktig aspekt, att man betalar för nånting. Och det är ju inte alltid så billigt. Det är ju konst och det är ju svårt, man vet ju inte vad man får. Det är ju inte som att köpa en mikrovågsugn som man vet exakt hur den fungerar.”

Det där var min replik. Jag läste en till också, om att jag kände mig anti när skådespelare försöker för mycket. Det var lite svettigt att delta i teatern så jag tittade på Katarina Ewerlöf under tiden. Hon satt precis bredvid och åt popcorn fast hon också var med i teatern. Och eftersom hon är en riktig skådespelare så tittade hon tillbaka på mig och hjälpte till.

Den slutar nämligen så, denna kollektiva dramaövningshappening i många små korta akter. Med att publiken tar över.

Men i början fick vi fika ihop. Det inledande småpratet som sköttes av riktiga skådespelare handlade mycket om rädslan inför sådan teater där publiken ska var med och interagera. Men när det var levande statistik – publiken och alla andra skulle resa sig upp när de vill svara ja på en fråga – så var det fler riktiga skådespelare som reste sig upp och svarade ja på frågan om de tyckte det var otäckt att resa sig upp i den levande statistiken, än det var publik som reste sig upp som ett ja på frågan om det var otäckt att resa sig upp i levande statistik.

Med detta vill jag meddela att det inte var otäckt att interagera, tyckte publiken generellt.

Vi fick också se äkta statistik över inkomst, kön och klasstillhörighet hos stadsteaterpubliken. Oväntat underhållande staplar och cirklar.

Sen fick vi höra märkligt avslöjande diskussioner inifrån huset om synen på teaterovana och – vana. Blir en pjäs ogillad handlar det ofta om ovana tyckte många.

Sen drack vi mer kaffe. Sen fick publiken en ljuv redogörelse för hur det går till när skådespelare konstruerar. Hur många gånger man mjukt slår pannan i en dörrpost för att framstå som spänt förtvivlad och samtidigt räknar ner kollegans exakt tre stolsavborstningar före ny stickreplik. Det låter kanske inte så kul men det var det, att se det som publiken inte ska se. Konst blev det också, när två skådespelare kröp under heltäckningsmattor som förvandlades till sökande, drömska urdjursklumpar. En förvandling av materia till fiktion enbart med hjälp av en kropp som är något som en publik verkligen vill ha som svar på frågan som också ställs. Vad vill den ha, publiken?