Best of Beskow för barnen
Publicerad 2014-04-01
Böckerna får detaljerat liv på Klarascenen
Det är egentligen bara Sagan om den nyfikna abborren som jag saknar i Birgitta Egerbladhs rapsodiska dans- och teaterföreställning på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Annars rymmer I blåbärsskogen det mesta och bästa ur Elsa Beskows bilderböcker: Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin slår ut i full scenisk blom, ogräsen framför sin visa och det läskiga trollet (som på sin tid blev föremål för 22 diskussionsinlägg i Svenska Dagbladet) tittar fram bakom stenen i Tomtebobarnen från 1910.
Överallt bär, svampar, blommor och annat prunkande som hör till i Beskows nationalromantiskt influerade jugendstil. Kostymören Annsofi Nyberg har fått ligga i.
Föreställningen inleder dock minimalistiskt, med den gråklädda ensemblen liksom tassande fram inledningen till Puttes äventyr i blåbärsskogen (1901), med några prosaiska huggkubbar som dekor. Också fortsättningsvis i första akten är spelet tillbakahållet och typiskt för Birgitta Egerbladhs uppsättningar, med upprepningar av enstaka ord och serier av ticsliknande rörelser och småkomiska dansteg.
Berättelserna visar sig främst genom brottstycken och tablåer, men Sagan om den lilla, lilla gumman (1897) framförs i sin helhet, på ett överdrivet vresigt vis som effektivt tar udden av den ohyggliga sagan om katten som sprang till skogs. (Att djuret aldrig mer kom hem väckte för övrigt en sådan sorg bland läsarna att Beskow kröp till korset och i senare upplagor la till: ”Kanske ändå att han kom hem till slut.” Konsumentmakt i sin prydno.)
Efter paus tilltar intensiteten och flera visuella höjdpunkter avlöser varandra. Den gigantiska apelsinen ur Solägget (1932) svävar fram ur fonden, omsvärmad av inte mindre än tre rödlockiga älvor, och framställningen av Olles skidfärd (1907) är bländande i sin vithet.
I blåbärsskogen blir ibland en smula statisk men vinner ändå i detaljerna. Varje liten blomma eller frukt har fått sitt individuella koreografiska uttryck, och övergångarna mellan de olika berättelserna är ofta mycket fyndiga.
Särskilt imponerar ensemblens oproblematiska förhållande till Beskows ideliga skalförskjutningar, som när Blåbärsfar vidrör Putte med käppen så att han blir liten och kan klättra i blåbärsbuskarna som vore de äppelträd. Dessa passager funkar galant och därigenom fångas också mycket av det lockande och mystiska i Beskows böcker.
Två timmar (inklusive paus) är längre än en fotbollsmatch, men fyraåringen vid min sida höll ut rätt tappert ändå. Åldersrekommendationen på sex år och uppåt syns mig väl vald.
