Disco i epidemins skugga

Cecilia Djurberg ser Angels in America på Elverket

Uppdaterad 2018-04-10 | Publicerad 2018-02-02

Christopher Lehmann och Marall Nasiri i ”Angels in America”.

Guldkonfetti på teatern. Nu igen. Tjoho … Apropå listor över tjatiga scenografitrender borde väl detta evinnerliga konfettisprejande av teaterrum snart få ett slut?

Ok, jag är lite orättvis här, för just i en kultpjäs som Tony Kushners Angels in America kan det ändå vara motiverat – om än förutsebart – med extra glitter, då flera av rollfigurerna gärna kamperar med camp. Som huvudpersonen Prior Walter och hans kompis Belize, båda forna dragqueens.


Dramatens Elverket får publiken kliva in i ett guldbeströsslat queerdisco där en jättelik discoglob snurrar över scengolvet innan en kavalkad av dåliga nyheter gör entré och förstör festen. På flera plan.

Razmus Nyström gör en känslosam tolkning av aidssjuke Prior som ”på uppenbarelsens tröskel”, i feberdrömmar och i den bistra verkligheten, inser vad hans svekfulla pojkvän Louis (David Arnesen) kärlek var värd. Deras historia flätas ihop med ett olyckligt mormonpar när Prior i sina hallucinationer möter den valiumknaprande Harper (Marall Nasiri), som är gift med garderobsbögen Joe (Christoffer Svensson). Som i sin tur fattar tycke för Louis.

Kushner är en mästerkock på att koka intrigsoppa på politik, religion, besmittat blod och livslögner, men eftersom pjäsen har en så stark karaktär av tidsdokument från aidsepidemieran har den sina begränsningar: Det är New York och 1980-tal. Punkt.

Men forskningen kring hiv och aids har gjort stora framsteg sedan dess, vilket innebär att man i dag inte behöver dö på grund av hiv i New York. Så ramarna för vad man kan göra med manuset är rätt tajta. Risken är dessutom överhängande att teaterpubliken gör jämförelser med tidigare uppsättningar och med tv-serien från 2003.


Ja, det gör vi. Är till exempel inte Staffan Göthes raffinerat elaka tolkning av den ökände åklagaren Roy Cohn, som också insjuknar i aids men vägrar erkänna att han är homosexuell (han är ”heterosexuell som ligger runt med killar” nämligen), rent av en hommage till Al Pacinos giftiga gestaltning av samma rollfigur i tv-serien? En replika av den änglaprydda fontänen i Central Park, den som zoomas in i tv-seriens vinjett, finns också på scenen, liksom en blinkning men också för att ange spelplats vid de många scenbytena.

Så för att sätta sin prägel på ett välbekant och av många vurmat verk som detta kan man som Farnaz Arbabi göra scenen till dansgolv och bjuda upp till fullt drag. Och det är en fin tanke att försöka lätta upp dödstematiken och ingjuta politiskt hopp med dans.


Regimässigt stapplar greppet dock osäkert som i obekväma plattformsskor och de dragstylade statisternas shownummer till discodunk mellan scenerna känns mekaniska. Lotta Tejle, Staffan Göthe och Thérèse Brunnander är uppsättningens räddande änglar. Med sin erfarenhet och röstteknik har de förmågan att framkalla nyanser i Elverkets rymliga teaterrum, vilket yngre delar av ensemblen inte riktigt fixar, så närspelet hittar inte alltid rätt ton och temperatur. Förhoppningsvis sätter sig detta när det är dags för premiären av del två 22 februari.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln