En katedral av starka ögonblickbilder

”Glömskans arkiv” i Malmö en poetisk och musikalisk sensation

Barbro Westling

helskärm

Det finns en sorg i glömskan. Att glömma är inte bara att förlora det som en gång varit. Det är att överge en gång till. Att glömma handlar också om makt. Vems minnen är det som räknas i det privata? Vad anses lämpligt att minnas när de styrande reser monument och formar en stads historia?

Malmö stad visar sig här som pionjär i Sverige vad gäller självbild. Stolt över stora satsningar och kreativa miljöer, plågad av rasism och segregation. I väntan på stadens monument till minne av rasismens offer har projektet ”Hela staden är ett monument” tagit plats under det gånga året med tillfälliga verk av konstnärerna Simon Ferner, Hanni Kamaly, Salad Hilowle och Ikram Abdulkadir. Till projektet läggs nu föreställningen Glömskans arkiv.

Affischerna lyser starkt gula på Malmö konsthalls fasad och därinne blandas kör med publik. Kammarkören Petri sångare är klädda som alla vi andra men i harmoniserande färger lösgör de sig och tar mjukt ton medan scenkonstnären Miguel Cortés i skymudan fortsätter att flytta gråa block likt en ensam och osedd Sisyfosfigur. De två solisterna (Jacqeline Miura och Sanna Gibbs) sjunger i dialog med kören om likgiltigheten som trots allt kommer före glömskan.

Det som sedan följer är något helt fantastiskt. Ett på alla plan högkvalitativt och konstnärligt helgjutet sceniskt verk där Felicia Mulinaris och Athena Farrokhzads text får ett både igenkännbart och poetiserat Malmö att träda fram i all sin politiska tudelning och det till kompositör Tebogo Monnakgotlas vackert dröjande tonbild. Inget mindre än en katedral av starka ögonblickbilder, av hemmahörighet till såväl mörker som ljus reser sig till sist mot konsthallens tio meter höga tak. Saga Gärdes regi skapar rörelse och rytm i rummet och vi påminns från skilda håll om den glömska som gör oss mindre mänskliga.

Det borde inte vara möjligt! En sådan utsökt skönhet till uppmaningen att komma ihåg mördaren Peter Mangs hatdåd och händelser av rasistiskt våld under ett år i Malmö, upplästa av unga män och kvinnor på video. Att inte glömma Jägersrovägen, Amiralsgatan, Norra Grängesberg.

Likt tät materia träffar orden när kören kollektivt manar på och vädjar. Rulla stenarna tillbaka! Få det som hände, att aldrig hända. Verben riktas i imperativ. Stoppa! Kämpa!

Det polariserade och delvis exkluderande tilltal som annars kännetecknar både Mulinaris och Farrokhzads politiska röster hörs inte här. Textens litterära aktivism och stora bildkraft talar i stället brett riktat mot framtiden:

”Den enskildas minne ska uppgå i det gemensamma.
Det är bara så historien kan bli en kaststjärna.
Ni som frågar om minne av förlust.
Varför frågar ni inte om minnet av segrar.”