En resa till nattens ände

ANDERS PAULRUD ser Brassaï, en romantiker hopplöst förälskad i Paris

Natten antyder, den visar inte. Natten kan framkalla rädsla, och den frigör i oss krafter som inte syns på dagen.

Detta var Brassaïs stora erfarenhet.

Brassaï, som från födseln hette Gyula Halasz, kom till Paris från äventyrslandet Transylvanien 1924. Förälskelsen var ögonblicklig. Och nattlig. Han uppsöker de kriminella miljöerna, han förevigar mystiken längs Seine, han fotograferar kaféerna, gatorna, bordellerna.

"Tack vare mina ändlösa nattliga vandringar genom Paris var det möjligt att göra en sorts sociologisk undersökning", skriver han i sina anteckningar från trettiotalet. Men man bör inte se hans verk som något enbart socialrealistiskt projekt. Därtill är Brassaï alltför mycket en drömmare, en outsider, en poet rentav.

Brassaï fick sitt stora publika genombrott med boken Paris de nuit 1933 (med texter av Paul Morand), och det är i dessa bilder hans berömmelse vilar; kanske ser man här den första fotografiska skildringen av en modern storstads alla subkulturer.

Längre fram i tiden, 1976, kom en andra bok, Le Paris secret des années 30, i vilken Brassaï för första gången visade de numera emblematiska bilderna av prostituerade, homosexuella och transvestiter, ja hela den moderna metropolens utbud.

Som ett slags parallellt projekt till "nattfotografierna" började Brassaï redan under tidiga trettiotalet avbilda graffitin på Paris husväggar. Och inspirerad av denna husväggarnas egen poesi sätter han i gång med att experimentera med vad han kallar Transmutationer; en teknik där han manipulerar negativen för att nå gränsöverskridande motiv som i mycket närmar sig surrealismens.

Det är en heltäckande utställning Louisiana visar; hundrafemtio fotografier, grafik, skulpturer, och den anknyter väl till konsthallens höga ambitionsnivå att visa dåtidens mest markanta fotografer - Robert Capa, Robert Frank och Henri Cartier-Bresson.

Nu sällas Brassaï till denna exklusiva skara. Det är skönt och bitterljuvt att se hans bilder från trettiotalet. Man kan, så där sekundsnabbt i eftervärlden, bli ledsen att man inte var med på den tiden.

Det Paris som Brassaï var så hopplöst förälskad i är en svunnen dröm. Men tiden som inte längre finns är sparad i hans bilder.

Fotografi

Anders Paulrud