Vilda växter att krydda karantänen med

Sätt piff på snabbmakaronerna med vad naturen har att ge

Petter Lindgren

helskärm

Inget ont om snabbmakaroner, men nog kan det bli lite drygt att äta dem dag ut och dag in.

Tur då att vårdagjämningen är väl passerad, och att örtmänniskan Lisen Sundgren ger ut en handbok i hur man smaksätter sin bunkerföda snofsigt, nyttigt och gratis, och (viktigt!) inom allemansrättens ramar.

”Äta vilda växter” heter arbetet som i allt väsentligt är en uppföljare till fjolårets ”Vildvuxet” som inspirerade storligen. Vilka smaker, vilka exportmöjligheter!

Det var då det.

Nu får vi glädja oss åt det lilla, och nedan följer därför en handfull anrättningar som jag kompilerat i karantänens vårkvällsblå enslighet, med Sundgrens nya skrift som vägvisare:

Snabbmakaroner med smörslungad almfrukt, alltså de där små runda sakerna som far omkring längs trottoarkanterna på våren, och som enligt Sundgren innehåller massor av proteiner och finfetter. Är smöret uppätet kan man eventuellt experimentera med annat stekflott, som linolja eller hårvax.

Snabbmakaroner à la parkslide, vilken vid sidan av att åtminstone se ut som sparris är en jävla skitväxt som käkar husgrunder till frukost. Skärande våld anbefalles, men Sundgren varnar för att spilla. Minsta rotbit kan få ett nytt bestånd att slå rot. Parksliden är dock rik på mineraler och antioxidanter, och inte minst populär i det japanska köket.

Snabbmakaroner marinara vilket är detsamma som snabbmakaroner med brynt blåstång, en flerårig och kalciumrik brunalg som återfinns längs hela vår kust. Använd sax, manar Sundgren, för annars kan hela plantan skadas eller ryckas loss. Årsskotten, de yttersta bladen, skördas i april till maj, medan toppblåsorna (som är goda att äta råa!) skördas i maj till juni.

Kryddningen kan bekvämt nog lämnas därhän, eftersom råvaran redan har angenäm sälta, liksom en fin smak av ”mineral och umami”.

Mest stolt är jag över min tilltänkta efterrätt, snabbmakaroner à la Malta, det vill säga grundligt överkokta snabbmakaroner masserade i en sirap framställd av lindblommor, en råvara vars arom sägs erinra om ”övermogen melon eller papaya”. Till detta ett glas maskrosvin eller varför inte lite hederligt kaffesurr på cikoria och kardborre.

Tiden må vara lika bister och prosaisk som okokt pasta, men vi är icke förty vid gott mod.