Vardagsrealistisk briljans av Tyler
Publicerad 2015-07-02
Efterlängtad återkomst av meriterade amerikanen
Anne Tyler var ett av 1980-talets största författarnamn med titlar som Restaurang hemlängtan, I väntan på Morgan, Den tillfällige turisten och Pulitzervinnaren Djupandning.
Jag läste allt då, men sen tappade jag bort henne. Kanske för att hon vägrar ge intervjuer, vilket nuförtiden är det enda sättet att marknadsföra sin litteratur. Nu hittar jag henne igen med Den blå tråden.
Den som tycker om Anne Tyler kommer att tycka om den här boken. Här finns ett exakt gehör för detaljer och en sällsynt osentimental blick på familjer.
Navet är den åldrade Red, byggnadsarbetaren med egen firma, och hans hustru Abby, socialarbetaren som är lite rädd för sociala relationer. Deras fyra vuxna barn. En strulig son som alla tvingas dansa ringdans kring. En son som kom in i familjen som tvååring. Här finns två döttrar också, men som alltid är det männen Anne Tyler intresserar sig för. De lite sturigt följsamma männen, men också i hennes äldre persongalleri fylkas de mer tafatta karaktärerna.
Huvudpersonen är egentligen huset, uppkomlingsvillan i Baltimore som gått i arv och rymt tre generationer Whitshank. Människor som tycker om varandra och känner varandra väl men ändå bär på sina egenheter och hemligheter. De delar erfarenheter men inte samma historia - som vilken familj som helst. Det är en bok om lätt syskonrivalitet, om äktenskap som inte är helt genomtänkta, om föräldraskap som bara blir till genom att en dag med barn läggs till en annan.
Mest av allt är det en berättelse om åldrande. Att tackla av men ändå ha tid kvar tills man blir fallfärdig. Åren då man avstår vissa saker för att man plötsligt inte vågar eller för att barnen tror att man är skröpligare än man är.
Anne Tylers mästerliga iakttagelseförmåga och formuleringskonst med briljant vardagliga liknelser och metaforer är intakt. Även om Den blå tråden inte är lika sammanhållen som tidigare titlar, är hon fortfarande en enastående bra författare.
