Tomtarna bland oss

Petter Lindgren

Svensk prosa öppnar upp sig inför det fantastiska

helskärm

Rickard Törnkvist, född 1976, fordom reklamare, sedermera kriminalvårdare, debuterar med en utmärkt stilsäker och egenartad liten roman om en reklamare som går in i väggen och börjar tala med tomtar.

I bokens inledande del möter vi den samtida psykiatrin, här i form av avdelning 38 på S:t Göran i Stockholm, silad genom ­huvudpersonen Ruben Larssons bitvis ­omtöcknade medvetande. En realistisk men febrig skildring som får en fin skjuts av de medikamenter som ges till patienten.

Tillfrisknandet verkar dock avlägset, och inte blir det bättre av att tomten Bengtson plötsligt sitter där på sängkanten och ­plirar, ”två äpplen hög” och föreskrivande Ruben en alternativ men synbarligen ­effektfull dekokt:

”I morgon när di vaknar kommer di att vara frisk. Jag ska ta och smörja med fältsippa, fackelblomster, rölleka och lägga om di med vitmossa och hartsolja. Men först måste vi tvätta med såpnejlika och nässelsprit.”

Detta utan att läsaren egentligen behöver välja spår. Visst kan den lilla godhjärtade figuren - till utseendet erinrande om en ordinär trädgårdstomte - läsas som en ren hallucination, men för huvudpersonen och berättelsen äger han ändå nog med konkretion och liv för att fungera. Och vad är det om inte ett litterärt balansnummer?

Bengtson är heller inget singelskott, får vi veta, utan blott en kugge i ett delvis osynligt samhälle vars kommunikationer ombesörjs med hjälp av människornas ventilationssystem. I likhet med myrorna föds Törnkvists tomtar in i olika kast eller arbetsuppgifter. För en invigd är det till exempel en enkel match att skilja de aristokratiska skogstomtarna från de enklare hustomtarna.

Läsarens kunskaper i ämnet fördjupas, liksom den artöverskridande vänskapen mellan Ruben och Bengtson. Romanens verkliga vändpunkt kommer när det visar sig att Bengtson är döende och behöver hjälpas hem till Jokkmokk för att avsluta sitt liv.

Kanske att den inledande transportsträckan på S:t Göran är i längsta laget, eller att den vindlande och spännande resan norr­över väl programenligt tvingar Ruben att rota i sin traumatiska barndom. Det stör dock inte mig, för i Törnkvists debut finns ändå så mycket att glädja sig åt.

Inte minst kan Kanindansen läsas som ett tecken på att den svenska prosan äntligen håller på att öppna sig inför det förunderliga eller fantastiska, så som sker i exempelvis argentinaren César Airas mirakulösa kortromaner, av vilka tre kom ut på svenska för ett par år sedan, i översättning av Manni Köstler (3 X César Aira, Wahlström & Widstrand, 2012).

En liten Bengtson. Mycket mer än så behövs inte för att vrida en berättelse ur det förväntades grepp.