Livslång tro på kvinnans frihet
Publicerad 2014-05-06
Gunilla Palmstierna-Weiss memoarer full med detaljer ur en livstid späckad med vilja att förändra
Gunilla Palmstierna-Weiss var på 70-talet på väg att bli chef för Dramaten. Ny arbetsdemokrati utmanade gammal auktoritetstro men Palmstierna-Weiss stod för något tredje; en praktiker och intellektuell som höll hårt på vars och ens yrkeskunskap. ”Bättre att bli utskälld än att inte ha en linje”, var hennes ståndpunkt. I likhet med Brecht trodde hon på att erövra institutionerna inifrån.
Det hade kunnat bli en dynamisk period på nationalscenen, med internationella utblickar och politisk nerv. Nu blev hon inte chef och saken nämns bara i förbifarten i Minnets spelplats, den historiskt och mänskligt mycket givande och välskrivna bok som scenografen, konstnären och keramikern Palmstierna-Weiss skrivit om sitt otroligt händelserika liv.
Hon föddes 1928 i Schweiz, kom till Sverige där föräldrarna, Kule och Vera, skildes när hon bara var fyra år. Han stammade ur den högadliga familjen Palmstierna som föraktade Veras judiska boktryckarsläkt men ändå lät ”judegubben” betala för Kules läkarutbildning.
Vera gifte så småningom om sig med en holländsk psykoanalytiker och Gunilla och hennes bror Hans kom att växa upp i Rotterdam under pågående världskrig. En barndom av uppbrott och plötsliga kast men i Palmstierna-Weiss skildring handlar det mer om spänningen i att tidigt uppleva världen. Hon förblev som vuxen internationellt kringresande, i eget yrkesliv och med sin man Peter Weiss, och hon har mött dem alla; Ulrike Meinhof, Anaïs Nin, John Cage, Peter Brook, Jean-Paul Sartre.
Det som gör Minnets spelplats till oavbrutet fängslande läsning är inte de ryktbara personerna utan bokens öga för de många, de större sammanhangen och talande detaljerna. Framför allt när det gäller klass och kön. Befriande sakligt granskas här det förgångna. De förbisedda, udda och nedtryckta lyfts fram, de besuttna visas i sin moraliska ynkedom. Analysen är glasklar.
Som läsare upprörs man över samvetslöshet och orättvisor, men Palmstierna-Weiss förblir konstaterande. Männen seglar fram på kvinnornas och barnens bekostnad. Även en framstående yrkeskvinna är inte mer än ett komplement till sin man. Tron på kvinnans oberoende, genom sitt yrkesliv, löper som en oförtrutet stadig livlina genom Palmstiernas-Weiss bok, från 1800-talets kvinnoöden och kamp för rösträtt in i hennes egen, många gånger svåra, situation.
”Många av förändringarna i samhället kan man tacka proteströrelserna för” påminner hon. Samarbetet med Ingmar Bergman beskriver hon drastiskt underhållande men förundras över hans opolitiska år i ett politiskt Tyskland.
Aldrig fastnar hon i inkännande och psykologi. I stället växer intrycket av en livstid så späckad med vilja att förändra, handla och gripa in. Det är, slutligen, typiskt för Palmstierna-Weiss bussigt upplysande stil att den 400-sidiga skildringen inte bara är fylld med teckningar och skisser från teater- och konstarbete utan också rymmer rikligt med spännande foton samt infällda textrutor som förankrar oss via fakta i tiden.
