Staten jämställer fascism och antifascism

Petter Larsson

Extrema slutsatser i utredning om politiskt våld

helskärm

I Sverige får vi tycka vad vi vill och organisera oss med andra som tycker samma sak. Men inte om vi är nazister, vänsterrevolutionärer eller jihadister. Om man så mycket som rör sig i utkanten av sådana skumma kretsar ska staten gripa in.

Det är grundtanken i den handlingsplan mot våldsbejakande extremism som demokratiminister Birgitta Ohlsson la fram 2011.

Det handlar alltså inte om att rättsväsendet bekämpar brott eller att skolan förmedlar kunskap om demokrati. Utan om att på förhand ingripa – trots att inga brott begåtts eller planerats.

Inom den ramen har nu Medierådet granskat de ”extremistiska” nätsajterna och i går presenterades betänkandet När vi bryr oss. En utredning som desavouerades på förhand då tre av experterna med nazismforskaren Heléne Lööw i spetsen, tog avstånd från dess slutsatser via Dagens Nyheters debattsida i söndags.

Här föreslås att polis, skolpersonal och socialarbetare ska specialutbildas för att avprogrammera extremisterna. De ska identifiera personer 12–18 år i ”riskzonen”. Metoden, hämtad från Norge, är ”bekymringssamtal”. Den går ut på att kartlägga den potentielle brottslingens hela livssituation och ställa en ”diagnos”. Kanske behövs terapi? Kanske en mentor?

Som om politisk övertygelse vore ett socialt problem i stil med alkoholism.

Vi är inte ute efter åsikterna, bedyrar utredningen. ”Det handlar inte på något sätt om en inskränkning av åsiktsfriheten eller yttrandefriheten”, sa utredaren Eskil Franck vid pressträffen (16 dec).

Det är föga mer än en läpparnas bekännelse. Eftersom det rör sig om prevention, är ju just ”extrema” åsikter ett viktigt kriterium för ingripande. Det kommer man inte runt.

En ung Johan Norberg, som startade skolpartiet Anarkistisk front på 80-talet, skulle alltså kunna kallas in på rektorsexpeditionen för att övertygas om att hans frihetstörst i själva verket var förstadiet till terror. En ung Petter Larsson, som bar T-shirts med hammaren och skäran, skulle få hembesök av socialtjänst och polis och diagnosticeras i ett bekymringssamtal.

Många skulle nog inte uppfatta det som en hjälp, utan som ett sätt för staten att skrämmas.

Jag tar dessa exempel därför att regeringens projekt uppenbart havererar när det handlar om socialister och anarkister. Själva utgångspunkten – att nazister, jihadister och autonoma skulle vara samma skrot och korn och kunna bemötas på samma sätt – slås effektivt sönder av regeringens andra utredningar.

Nazister och jihadister är demokratifiender, som slåss för en specifik folkgrupp, skriver Medierådet. De är homosociala och könskonservativa. De blickar tillbaka mot en förment guldålder. De hyllar auktoriteter och starka ledare.

De autonoma tar ”varken avstånd från demokrati som politisk idé eller från demokratiska medborgerliga rättigheter från alla.” De för ”en uttalad kamp mot sexism och för jämlikhet.” De har inget till övers för idéer om ett svunnet paradis och ”fattar alla beslut i demokratisk ordning”.

Här finns också, skriver regeringen, grupper som kämpar mot ”miljöförstöring, sexualisering av det offentliga rummet och djurplågeri”. Och man hävdar att de som kan tänkas sympatisera med autonomerna är ungdomar som hyser ”en uppfattning att frihet och medbestämmande är viktigare än stabilitet och hierarki.”

Extremvänstern är alltså – enligt statsmaktens egna beskrivningar – extremistiskt mycket emot rasism, nazism och sexism. Man är extremister i sitt motstånd mot miljöförstöring och djurplågeri, och extremt mycket för demokrati och jämställdhet.

Så ser de ungdomar ut som staten vill ska ändra åsikt.

Förstår de vad de själva skriver?

Inte heller utredningarnas idéer om att rörelserna hänger samman på något annat sätt lider av överdriven trovärdighet.

Det är, påstår regeringen i sin handlingsplan, ”i grunden samma sociala mekanismer som motiverar individerna att ansluta sig till våldsbejakande extremism”.

Men bara någon sida senare skriver man att det är ”svårt att göra en generaliserande beskrivning av bakgrundsfaktorerna”. Och i betänkandet fastslås att ”varje fall måste hanteras som att det är mer eller mindre unikt”.

De vet inte själva hur de ska ha det och landar därför i vaga formuleringar om psykosociala faktorer. Grupperna erbjuder, skriver regeringen, en ”meningsskapande kontext”, där man kan få känna ”status, social gemenskap, vänskap eller identitet och tillhörighet”. I betänkandet skriver man ”gruppens gemenskap lockar först”.

Det kanske är sant, men i sådana fall så allmänt att det nog gäller Hyresgästföreningen och Moderata studentförbundet också.

Det enda som motiverar att de förs ihop i samma handlingsprogram är att de ibland är redo att använda icke statligt sanktionerat våld i politiska syften – vilket är allvarligt, men det har vi redan en polis och en säkerhetspolis som ska hantera.

Och även den ihopbuntningen spricker betänkligt.

Jihadisterna verkar ointresserade av Sverige. De ägnar sig åt väpnade strider i fjärran länder, med Stockholmsbombaren 2010 som ett av få skrämmande undantag.

Nazisterna har tillgång till vapen och sprängmedel. De begår många och mycket grova våldsbrott, inklusive mord och dråp. De riktar sitt våld mot breda samhällsgrupper, som hbtq-personer, invandrare och vänsteraktivister.

De autonoma saknar riktiga vapen, grovt våld är mindre vanligt och de angriper mest nazister, högerradikaler och poliser. Men aldrig vanligt folk.

I söndags angrep ett 30-tal nazister en antinazistisk demonstration i Kärrtorp. Man rusade in bland barnfamiljer, pensionärer och andra fridsamma medborgare, kastade flaskor och smällare och misshandlade folk.

Samtidigt rapporterades att en autonom grupp i Skåne krossat rutor hemma hos chefer för Arbetsförmedlingen.

Skadegörelse kontra massmisshandel. Det är rätt typiska exempel på hur olikartade brotten i rörelserna ofta ser ut.

Så bryter kålsuparteorierna samman. I ruinerna kan anas projektets politiska syfte: Att brännmärka vänsterradikalism genom att jämställa den med nazism.

Det är ju inte borgerlig ungdom som hänger på Cyklopen i Stockholm, Kulturhuset i Jönköping eller Hagabion i Göteborg och som nu kommer att kallas till ”bekymringssamtal”. Det är den breda vänstermiljö där även unga socialdemokrater, vänsterpartister och miljöaktivister vistas som regeringen har i kikarsiktet.

Det har oppositionen inte förstått.

Alla partier står bakom regeringen.

De borde blicka mot Tyskland.

Där lanserade den borgerliga regeringen 2010 samma typ av projekt, Initiative Demokratie stärken. Det möttes av protester från vänstern, De Gröna och socialdemokratin, som menade att detta var ett oanständigt försök att jämställa vänsterextremism med högerextremism.

När man försökte tvinga antirasistiska organisationer att skriva på en lojalitetsförklaring till den tyska grundlagen exploderade kritiken. ”Förklaringen är inte värd pappret den står på”, sa Socialdemokraternas partisekreterare Andrea Nahles.

När den fristående organisationen Deutschen Jugendinstitut 2012 lät tre forskare utvärdera insatserna, ifrågasatte de hela satsningen, eftersom staten saknade kunskap om vänsterextremism och vänsterungdomar. ”Extremt dyrt, extremt misslyckat”, sammanfattade Tageszeitung.

Det lär nog bli slutsatsen också här, om regeringen nu ges fria tyglar att använda statsmakten för att kringskära medborgarnas yttrande- och organisationsfrihet.