Oswald – en evig gåta
Publicerad 2012-05-02
Don DeLillos ”Vågen” aktuell i debatten om Breivik
Året är 1963 och John F Kennedy har efter fiaskot vid Grisbukten vänt ögonen mot Vietnam. Kvar finns en hopsäckad hemlig organisation inom CIA, svikna förbittrade exilkubaner och en rotlös luspank ung man som ska gå till eftervärlden som den ensamme mördaren – Lee Harvey Oswald.
Don DeLillos nyutgivna roman Vågen från 1988 har kallats den största av politiska romaner och författaren skapar förvisso en intelligent lösning på härvan av motstridiga spår. Han låter Lee Harvey Oswald bli en marionett för intressen och motintressen i den månghövdade hydra som kallas CIA. ”Firman” som ytterst ska försvara amerikanska storföretags rätt till andra länders naturtillgångar skildras som en labyrint av invaderande viljor med egna ekonomiska politiska agendor.
Don DeLillo kunde ha gjort en kall Le Carré men i romanens första tredjedel stör i stället ett klumpigt manér. Varje scen omgärdas av en liten miljöbeskrivning eller ett tankesprång som oorganiskt kopplas på huvudpersonerna. Ibland blir det parodiskt men framför allt nyansfattigt och anonymt då alla omges av samma alienerade subjektivitet. Men sedan DeLillo har låtit Oswald växa upp, göra ett kort avhopp till Sovjet för att i den amerikanska södern komma ikapp konspirationens kronologi förtätas historien och allting kan börja.
En mördare måste inte bara, som Anders Behring Breivik, avhumanisera sina offer utan också avhumanisera sig själv för att begå sitt brott. I hans fall genom att bland annat äta anabola steroider. I Vågen är det författaren som avhumaniserar Lee Harvey Oswald. Romanens Oswald undflyr oss som människa och får liv genom markörer – det sneda leendet när han får stryk av skolkompisar, stoicismen när han misshandlas i armén, fattigdomen, ensamheten och marxismen som verktyg för att förstärka ett ofrånkomligt utanförskap.
DeLillo omgärdar i stället Oswald med det gåtfulla. Oswalds stjärntecken Vågen, balanserande slump och öde, blir en stödmetafor åt både berättelsen och själva konspirationen. Marguerite Oswalds monologer om sin olycka som ensamstående mor är egentligen en allmängiltig historia, den om klass, marginalisering och social determination. Den vågskålen tyngs ner av fatala tillfälligheter, märkliga sammanträffanden och det stora ödets små nycker som sammanför Amerikas högsta och lägsta medborgare på Elm Street den 22 november 1963 och krossar dem båda under sitt obevekliga hjul.
Don Delillos symbol Vågen anknyter till en aktuell debatt där vi tvingas välja den förklaringsmodell vi anser väger tyngst, där vi tvingas välja mellan psykologi och politik. Warrenkommissionen definierade Oswalds marxism som patologi som Breiviks dåd har diagnosticerat hans politiska övertygelse.
Det är en primitiv syn på både människa och politik. Det är lika omöjligt att skilja på kropp och själ, förnuft och känsla som på fri vilja och determinism och framför allt på ideologi och psyke. Romanens nyckelmening ”Cellen var samma rum som det han känt till hela sitt liv” beskriver inte bara Oswalds materiella, utan också existentiella villkor. Vågen balanserar jämt.
