Femåringen som kan själv
Publicerad 2013-11-06
Absurditeter och fantasteri i Martina Montelius debutroman Främlingsleguanen
Det är välavvägt och helt rätt att Martina Montelius debut som romanförfattare ska vara på 154 sidor. Ändå önskar jag sidorna vore fler för jag vill helt enkelt inte skiljas från den särdeles intelligenta och lågintensivt underhållande femåring som befriad från sina självupptagna och galna ”upphovsmän” sköter sig själv och sin leguan. Jag vill inte lämna utan ha mer av hennes blick på världen, oförutsägbara språk och skarpa iakttagelser i kranskommunen.
Klassad som förståndshandikappad lämnar hon dagiset Gärdsmygen åt sitt öde. Hon är en överlevare, tack vare sitt nära förhållande till döda ting, sitt ansvarskännande för leguanen och, framför allt, sitt klara förnuft. Utifrån sett en tillvaro som skulle klassas som misär, inifrån sett ett liv med fasta hållpunkter och en kunskapsbank som bara växer.
Efter de obeskrivliga upplevelserna med de nu försvunna föräldrarna är känslor förbjudet område. Någon gång sipprar de likafullt fram, innan huvudpersonen hinner bemanna sig. För det är som rationalitetens tappert tända ljus som huvudpersonen kryssar mellan att bli upptäckt och hålla sig till sina väsentligheter. Som att läsa Agnes von Krusenstjerna eller följa torsdagsserien på tv om Nettan som försöker sluta knarka.
De skruvade språklekarna från Montelius pjäser finns inte med i Främlingsleguanen. I romanen är stilnivån en annan och högre, med gammeldags talesätt, koncisa meningar och raka besked. Det gäller ju att undgå upptäckt och undslippa det dumma falska förmyndarsystemet, sådant kräver stor medvetenhet och ett vaket intellekt. Absurditeter och fantasteri hör ändå till. Den tysktalande leguanen som ska botas med högläsning och nikotinplåster, farbror Ignoramus som måste straffas för att han pissar i barnens sandlåda och skyller på katterna, Ammi som vadar i en sophög till lägenhet och tänder hoppet om resan till Forum Romanum.
Ett visst mått av folkförakt kommer med det genomskådande paketet (och kanske med upphovsmännens vurm för geniet). Men är man väldigt noggrann i sina observationer och analyserar allt ned till minsta unkna lukt, självinbillning, dumhet och rapantydning, blir det kanske där man hamnar. Men huvudpersonens rakbladsvassa blick stannar ändå inte där utan invecklas i ett varmare och mer komplicerat mänskligt utan- och innanmäte.
Vad måste man göra för att få vara i fred? För att undvika de normalas makt och självutnämnda överhöghet och de utvecklingsstördas efterhängsenhet? Martina Montelius undviker med hästlängder möjligheten till identifikation med det stackars barnet. Detta är ett barn, så som du aldrig sett eller hört det. Ja, jag vill att du ska läsa boken.
