Aktivist på solokvist i prosadebut

Petter Lindgren

Anja Utlers bok ger mycket för den förutsättningslöse läsaren

Usel på att följa kriminalintriger tar jag lätt på rörigheten i den tyska poeten Anja Utlers prosadebut.

Sammanhanget kring vapnet som göms i inledningen lär väl ge sig, tänker jag och läser vidare, glädjande mig åt den fina konkretionen i miljöskildringen: ”Längst ut vid randen av ett fält med små trädgårdar, på baksidan en tågräls; bort mot dess krök, makadam och stål, böjer koloniområdet av och smalnar. Leder till ett stycke mark som slutar i en spets, en stuga; denna.”

På sidan 36, av sammanlagt 104 diktsamlingsfähigt typograferade sidor, trillar polletten ner. Vår huvudperson, ”kvinna, 43”, oavlåtligt självreflekterande och lite jobbig, är knappast någon kallblodig mördare. Nog gömmer hon sig för världens blickar, men det begångna brottets syfte eller motiv kan möjligen sägas vara ädelt. Exakt vad som skett förblir (åtminstone för mig) oklart, men snarast rör det sig om någon sorts aktivism på solokvist. I förtvivlan över världens rovdrift på natur och mänsklighet har hon under vapenhot tvingat ut några kvinnor ur en bil, eller liknande. Detta, synbarligen, i ett försök att rubba samhällssystemets cirklar, om än blott för ett ögonblick.

Platsen för huvudpersonens gömställe lämpar sig väl för en skildring som den här, av vantrivseln i den globala konsumtionsorganismen, av det klaustrofobiska i att vara en del av den.

Det är surrande kraftledningar och sly, gamla sommarstugeruckel i klammeri med stadens växande behov av omlastning och distribution.

En miljö som på sätt och vis också blivit något av allmänning inom den svenska poesin, med exempelvis Katarina Frostensons påtande i den namnlösa zonen mellan bygd och obygd i åtanke. Hos Utler är allt kallt, fult, skräpigt, ”and it feels like home” (Madonna).

Nog bör man vara ganska van lyrikläsare för att utan svordomar ta sig igenom Utlers fragmentariska prosaverk. Någon sidvändare är det inte, läsningen handlar snarast om att förutsättningslöst låta sig genomfaras av klanger, bilder, associationer.

Läst på så vis ger Utövat. En kurskorrigering mycket tillbaka, och Linda Östergaards tolkning är kalas: ”översvämningsängar”, ”dagsmekaniken”. Jag har svårt att tro att sådant någonsin kan låta lika bra på tyska.