När lokaltrafiken blir den mörka makten

Petter Lindgren

Skruvad underhållning från prinsens formgivare Eric Ericson

helskärm

Eric Ericson har många strängar på sin lyra. Nyligen uppmärksammades han för ha trätt fram som formgivaren bakom designprinsens ”alldeles egna” eldskärm Slottet brinner, producerad för Svenskt tenn.

Men han är också bokförläggare och författare. I dagarna ger han ut Tack på förhand på det egna förlaget Orosdi-Back, en käck dystopi med Storstockholms lokaltrafik, SL, i huvudrollen.

Skildringen skulle kunna beskrivas som en plankares värsta mardröm. Automatspärrarna är legio och färdmedlen vaktas av ”SLFK”, SL:s frivilliga och månghövdade kontrollantgarde, som vid ogiltigt färdbevis tilldelar resenären den hotfulla broschyren ”Röd signal, inträdesporten till utanförskap”.

Detta SL är en sorts samhällsgenomgripande spel där varje resenär utgör ett stycke kapital som övervakas och omhuldas i livets alla skeden. Barnlösa får betala tilläggsavgift medan reproduktiva och därmed kapitalförmerande resenärer premieras. ”Glöm inte att du med barnvagn åker gratis på alla bussar. Tack på förhand.”

Det är ungefär som i Stockholms föreliggande kollektivtrafik med andra ord, men här har organisationen spetsats med en rejäl tillsats av totalitär frejdighet: ”Att inte ta det kollektiva ansvaret och förflyttas i SL:s olika fordon är ett svek mot alla andra som deltar. Den som står i vägen får skylla sig själv. Inför tåget är vi alla lika.”

Det är synd om Ericsons pappfigurer som har att förhålla sig till detta brutala system, och man har roligt åt dem alla. Som Tony med stort T som identifierar sig med Securitas utan att vara en del av det, den olyckligt frånskilda Hammarby-Bosse eller spärrvakten Sonja som mot alla direktiv låter sin spärr styras av känslor och mot slutet driver till havs i en hoppborg (!).

Läst som ett stycke samhällskritik är Tack på förhand en smula förutsägbar, men som underhållning är den utmärkt och överraskande. Ett stycke tillvriden och förfasligad verklighet, i linje med ­exempelvis Lars von Triers Riket och i sina bästa stunder lika skruvad och exakt som Erik Beckmans prosaskildringar.

Möjligen får SL, som trots allt verkar för det allmännas bästa, åtminstone i stort, ta onödigt med stryk i Ericsons bok.

Alla som någon gång har funnit sig stående inför en levande vägg av SL-kontrollanter vet dock att det är en organisation som inte låter sig rubbas så lätt.