Gift med en jihadist

Malin Krutmeijer

Malin Krutmeijer blir provocerad av svenska Annas unika skildring inifrån den militanta islamismen

helskärm

I Stadsparken i Lund 1994 ­möter Anna Sundberg gud. Hon fylls av ”en klarhet, ett inre ljus” och blir så glad att hon gör kullerbyttor på gräsmattan.

Nio år senare stormar den syriska säkerhetspolisen in i lägen­heten i Damaskus där hon bor med tre barn och sin man Said Arif, känd ­jihadist och al Qaida-veteran. Han har redan arresterats och det sista han ­säger i telefon innan samtalet bryts är ”sätt på dig din niqab”.

Mellan de två händelserna ligger en dramatisk historia om religion, gemenskap, äktenskap, barn och terrorism.

I Älskade terrorist berättar Anna Sundberg den med hjälp av journalisten och författaren Jesper Huor, i ett drivet flöde med några faktaavsnitt av Huor som enda avbrott.

Det är både fängslande och provocerande läsning. Jag känner irritationen stiga över hur Sundberg å ena ­sidan har föraktat oss otrogna djupt, å andra sidan gärna åtnjutit välfärdssystem och diplomatiska krafter så snart det blivit för jobbigt och osäkert ute vid fronten. Hon föder barn i Sverige, och när hon blir fast i Syrien är svenska ambassaden självklart hennes räddningsplanka.

Men visst, hon är svensk medborgare med de rättigheter som följer med det. Vi nekar inte folk dem på grund av deras åsikter och trosbekännelser, och det ska vi inte heller göra.

Viktigare är Anna Sundbergs uppriktighet i boken, och den kräver mod. Det är smått sensationellt med en skildring inifrån den militanta islamismen. Som kvinna utövar hon den på ett sätt som för hennes personliga del varken involverar krigföring eller planering för terror­attentat. Kvinnors uppgift är hem och barn, och att inte ställa för många frågor.

Däremot hyllar hon de rättrogna, krigande männen. Hon drömmer på ett nästan barnsligt sätt om vackra, besjälade jihadister redan på 90-talet i Lund.

Först gifter hon sig dock med en kvalificerad dubbelmoralist, en svensk-algerier som predikar strikt islam samtidigt som han själv röker, dricker och är stammis på ett flumkulturellt kafé. Det är han som snackat henne till gud i Stadsparken och som introducerar henne för Lunds lilla salafistiska sekt.

Han gifter sig också med ytterligare en konvertit (”månggifte - i Lund!” hinner jag tänka) och de två fruarna tar samfällt på sig niqab 1997. ”Vi såg ut som ninjor. Urläckra”, berättar Sundberg om hur det kändes. De blir alltmer missnöjda med sin man. Sundberg får igenom skilsmässa och det är nu hon presenteras för algeriern Said Arif, som bor i London.

Och det är kärlek. Han är allvarlig, disciplinerad, ömsint och en fin pappa till hennes två söner och senare också till deras gemensamma dotter.

Det är en styrka att Sundberg vågar teckna ett nyanserat porträtt. Ur hennes synvinkel, som det var då, är han ett kap. Medan han planerar terrordåd och vapentränar är han kärleksfull och varm mot sin familj. Även Sundbergs äldste son, vars berättelse också finns med i inflikade korta avsnitt, intygar ­detta. Barnperspektivet är både intressant och hjärtskärande.

Familjen reser bland annat till Georgien där Arif tränar med mujahedin för att kriga mot ryssarna i Tjetjenien. När USA inleder kriget i Irak 2003 bedömer han att en ny stridsfront har öppnats och att Syrien är en lämplig bas.

Så ser logiken ut. Deras livsstil påminner om skildringar från den tyska vänsterterrorismen på 70-talet. De flackade också runt och levde på donationer och pengar från brottslig verksamhet, ständigt med blicken över ­axeln.

Samtidigt ramas jihadistfamiljernas – svenska kvinnor finns i några av dem – liv in av religionen på ett sätt som i stället känns ganska typisk för många religiösa sekter. Strikt könsuppdelning, många regler, böner och ett starkt avståndstagande från den som inte har den rätta tron.

Det är förstås en banal iakttagelse att jihadism kombinerar just politiskt våld och rigid religiositet, men det får kött och blod i boken. Där och då är det en tillvaro.

En annan intressant aspekt är att sambanden mellan de olika militanta islamiströrelserna blir tydliga. Saker som börjar i Algeriet hos GIA får en fortsättning hos mujahedin i Afghanistan och Tjetjenien och al Qaida i Syrien, med delvis samma människor inblandade. Inget nytt, men också detta blir levande i Sundbergs och Huors bok.

När hon varit tillbaka i Sverige några år falnar Sundbergs religiösa glöd. Hon övervakas av Säpo. Barnen vägrar gå till koranskolan (det den äldste­ sonen berättar om den gör det lätt att förstå varför). Hon blir väldigt ensam i sin niqab. Hon skalar av den, börjar titta på Cityakuten och plugga sam­tidigt som hon brevväxlar med Said Arif som sitter i franskt fängelse. Där läser han svenska.

Så sent som 2012 rymmer han från en husarrest och står plötsligt utanför hennes dörr. Han vill träffa sina barn. Det slutar i en konfrontation där Sundberg anmäler honom till polisen. Han rymmer igen och tar sig till al Qaida-anslutna Nusrafronten i Syrien. 2015 rapporteras han död.

Jag sluter boken med dubbla känslor av att ha tagit del av en mycket obehaglig berättelse, och en tragedi som berör mig. Anna Sundbergs historia har jäst i den mediala marginalen i några år och kanske har hon tänkt att anfall är bästa försvar, innan den briserar på allvar. ”Här står jag - varsågod och tyck illa om mig”, säger hon i en intervju i Dagens Nyheter (7 mars).

Många kommer nog att göra just det. Kanske fungerar boken också som en blåslampa under en allmän paranoia i kretsar som ­inte vill eller kan skilja på islam och jihadism.

Samtidigt är den fiffigt konstruerad enligt klassisk frälsningsmodell. ”I once was lost, but now I’m found” som det heter i Amazing grace. Den svenska versionen är liksom inverterad: jag var en gång en religiös fanatiker, men nu har jag återfunnit den normala, ­rationella ateismen.

Det liknar en bön om nåd.