Antarktis vilar fast på egen grund
Publicerad 2013-11-21
Utmärkt och sparsmakat språk i Josefin Holmströms debutroman
Som litterär biotop är Antarktis något helt annat än Arktis viljelöst kringdrivande pannkaksis. En egen kontinent, fjärran och livsfarlig, lika vit som pappret som buktar sig så fint över skrivmaskinens vals. Allt är fritt!
Eller som Josefin Holmström skriver i sin debutroman Antarktis: ”Man kan korsa samtliga meridianer på under tjugo minuter. Man får välja vilken tid man vill följa.”
Huvudpersonen Gertrude har fått ett stipendium som innebär att hon får haka på som konstnärligt alibi under en forskningsresa till Antarktis. I forskarlaget, blir hon varse, ingår också hennes hemliga förälskelse från gymnasiet, Jonathan, sedermera geofysiker verksam i Kiruna.
Det tar en bra stund innan dessa två hamnar på tu man hand, en bakgrundsstory hinner rullas upp, ett smärre svartsjukedrama drar förbi, men när det väl sker spelar Antarktis klädsamt upp hela sitt register av livsfientliga krafter: ”Jag gör prioriteringslistor i huvudet. Vad har vi emot oss? Kyla och desorientering. Sprickor och oförutsedda stormbyar. Historien.”
Genom hela berättelsen ilar Scott och Amundsen förbi som skuggor i snödrevet, ivrigt citerade av Gertrude och parafraserade av Holmström. Mot slutet, under parets helvetesvandring över isvidderna, blir dessa tävlande polarforskare och upptäckare från förra seklets början febrigt närvarande. Jonathan blir Scott, förloraren, och någonstans bland de Transantarktiska bergen skjuter de satans norrmännen sina hundar en gång till.
Det är skickligt utfört, och ger en hallucinatorisk prägel åt den i grunden inte så märkliga berättelsen: ”strålning brännskador, sår på hornhinnan. För mycket ljus, alltså, för mycket genomlysning, en alltför stor uppenbarelse.”
Möjligen har Holmström sneglat lite i Lotta Lotass bibliska och storartat flummiga vandringsepos från i fjol, Konungarnas tillbedjan (Albert Bonniers förlag), men det är i sådant fall ingenting som ska läggas henne till last. Romanen Antarktis vilar liksom den geografiska sydpolen på fast och egen grund, och här finns en utmärkt och sparsmakad konkretion i språket som lovar gott.
Josefin Holmström vet att det räcker med att säga ”Arméns hudsalva” för att mana fram bilder av blizzarder och kindblästrande isnålar, och sådana författare läser man gärna.
