En explosion av smärta, kärlek och intelligens
”Kvinnor som pratar” av Miriam Toews ger riklig lön för läsarmödan
Publicerad 2022-02-03
Hur gör man en revolution? Vad är första steget? Och nästa?
Kanadensiska Miriam Toews introduceras på svenska med romanen Kvinnor som pratar som tar avstamp i en tragedi som avslöjades i mitten på 2000-talet i en mennonitisk församling i Manitoba, Bolivia.
Mennoniter bröt sig ur den katolska kyrkan i samband med den radikala reformationen på 1500-talet. De flydde undan förföljelserna i nuvarande Nederländerna och utvandrade så småningom till USA och Kanada. Medan en del assimilerades drog sig de mest radikala undan samhället och bildade kolonierna i Bolivia och Paraguay, på villkor att bli lämnade ifred av staten. Mennoniter betonar pacifism och vägrar göra militärtjänst. Av religiösa skäl kan de inte heller avge ed och godkänner inte utomstående rättsskipning.
Vid första anblicken är kolonierna en våt dröm för miljöextremister och antivaxxare. Inte ens gummidäck på hästkärrorna accepteras, allt är minst sagt närodlat och skolmedicinen lyser med sin frånvaro. Det gör för den skull utbildning också. Språket är plattdeutsch, en medeltida blandning av tyska, nederländska och frisiska. Ytterst få män behärskar andra språk, kvinnor gör det aldrig.
Bakom ytan i idylliska Manitoba begicks systematiska grymheter. Kvinnor sövdes ner med bedövningsmedel avsett för husdjur och våldtogs. Små flickor, gamla kvinnor, gravida kvinnor utsattes i åratal. Deras upplevelser förklarades med att de fantiserade eller att Satan var i farten. I slutändan var man tvungen att koppla in myndigheterna. Åtta män ställdes inför rätta och dömdes till långa fängelsestraff. Världens ögon riktades mot Manitoba och världspressen fick tillgång till överlevarnas berättelser.
Intrigen är mättad och jag biter på naglarna in i det öppna slutet
Kvinnor som pratar är en postdramatisk roman. Allt har redan hänt. Toews gör det svårt för läsaren med berättargreppet där texten är ett protokoll över kvinnornas samtal, fört av en manlig lärare i byn. I början kämpar jag med att skeendet silas genom nedtecknarens beskrivningar, noter och utvikningar. Ett tag känner jag att det blir säkert enklare att se filmen som kommer i år med stjärnor som Claire Foy och Rooney Mara.
Men jag får lön för läsarmödan.
Den korta romanen är en koncentrerad explosion av smärta, skönhet, kärlek och intelligens. Intrigen är mättad och jag biter på naglarna in i det öppna slutet.
Männen i byn har bestämt sig för att betala borgen för förövarna och återföra dem till kolonin. Kvinnorna måste välja: ska de acceptera och förlåta, lämna kolonin eller stanna och slåss?
Hur de kommer fram till sitt val är en revolutionär och andlig bruksanvisning av hög karat.
Flykten kräver minutiösa förberedelser och stora personliga uppoffringar. Kvinnorna är analfabeter och har aldrig varit utanför kolonin. Ett manifest slår fast principerna: kvinnorna ska skydda sig själva, barnen och – här kommer romanens drabbande, överraskande essens – värna sin egenart, mennoniternas förkastande av våldet. Om kvinnorna stannar kvar kommer de att leva i våldets konsekvenser och det blir omöjligt att uppfylla det pacifistiska budet.
Världens mennoniter erbjöd kvinnorna i Bolivia hjälp med traumabearbetning på hemspråket men männen tackade nej – och det är de som bestämmer. Vittnesmål finns om att våldtäkterna och de sexuella övergreppen inom familjen fortsätter.
Kvinnor som pratar förmår ändå väcka trotsigt hopp för en övergiven värld.
