Trolltider, syndabockar och kloka gummor
Kalle Holmqvist om häxprocesserna – och 1600-talsmänniskans magiska värld
Publicerad 2018-03-29
Gamla rättegångsprotokoll är en bra källa till hur vanligt folk hade det förr i tiden. De svenska häxprocesserna (eller trolldomsprocesserna som det hette då) som kulminerade 1668–1676 dokumenterades väl och lämnade efter sig massor av protokoll, som i många fall finns bevarade. Häxprocesserna drabbade framför allt Bohuslän, Dalarna, Stockholm, Hälsingland och Gästrikland och ledde till att nästan 300 personer avrättades. De flesta – men inte alla – var kvinnor.
Historieprofessor Göran Malmstedt har specialstuderat protokollen från de bohuslänska häxprocesserna för att undersöka vad människor på 1600-talet hade för tankar om magi och övernaturliga fenomen. Det går hitta en hel del spår av vad befolkningen trodde på. Och det var inte alltid samma saker som det prästerna predikade.
Under Sveriges första århundraden som kristet land kunde den gamla vidskepelsen leva kvar sida vid sida med kyrkan. Hedniska ramsor bevarades genom att man bytte ut Tor mot Jesus och Freja mot jungfru Maria.
Men samexistensen blev svårare efter att protestantismen införts på 1500-talet. Religionsutövningen centraliserades ännu mer, klostren stängdes och helgondyrkan bekämpades. Att bota en sjuk ko eller granne genom att läsa en ramsa om jungfru Maria blev ett religionsbrott. Enligt prästerna låg nämligen Djävulen bakom all magiutövning, oavsett om den var till för att skada eller för att bota.
När statsapparaten växte sig stark och försökte kontrollera befolkningen i högre grad på 1600-talet blev det fler och fler rättsfall om vidskepelse.
I Bohuslän var det särskilt viktigt för myndigheterna att visa sig handlingskraftiga, eftersom området var relativt nyerövrat – det hade blivit svenskt 1658. Hösten 1669 beordrade Sveriges regering att det skulle tillsättas en särskild kommission för att utreda trolldomsväsendet i Bohuslän.
Det framgår av de bohuslänska protokollen att vissa människor, inte minst äldre kvinnor, ansågs vara trolldomskunniga. Ibland kunde de ställa till med skada. Ingrid Persdotter anklagade Anna i Holta för att ha sett till så att hennes brännvinsbränning misslyckades. Sören Murmästare berättade att Anna hade gjort honom impotent. Börta Crämars misstänktes för att ha trollat bort sin egen son Håkans ”hemlige ting”, det vill säga könsorgan. (Vad skulle Freud skulle ha sagt om den historien?)
Häxprocesserna i Bohuslän skiljer sig en del från de i Svealand och Norrland. Bland annat var inte barnvittnen inblandade på samma sätt. Bohuslän hade kvar lagstiftning från den dansknorska tiden. Den var mer generös med att förespråka tortyr, som användes flitigt på de misstänkta.
Många utsattes också för så kallat vattenprov, det vill säga att man band dem och kastade dem i vattnet. Om någon flöt var det ett tecken på att den personen tillhörde Satan.
Den stora likheten mellan trolldomsprocesser i olika delar av Sverige på 1660-talet och 1670-talet var att rätten nästan alltid försökte få fram bekännelser om djävulspakt. Det ansågs vetenskapligt belagt att vissa människor var förbundna med Satan. De åkte till honom för att festa, dansa, bedriva otukt och förbanna olika saker. Nu gällde det att få reda på vilka människor det handlade om.
De som anklagades först under häxprocesserna var sådana som Anna i Holta och Börta Crämars; fattiga, ofta äldre och ensamma kvinnor, som hade trolldomsrykte eller var illa omtyckta av grannarna. Men det som rätten ville få fram var eventuella förbindelser med Djävulen. Sådana lyckades man ofta ”bevisa” (med erkännanden efter tortyr, vittnen, hot eller något annat).
Det lades stor vikt vid bevis och konkreta vittnesmål. Och när de anklagade hade överbevisats om sin skuld brakade det loss på riktigt. För då tvingades de peka ut vilka fler som hade varit på Djävulens fester. Nya personer anklagades, snart även ansedda kvinnor – och en del män.
”Att häxor flög till Blåkulla och festade med Djävulen – det var det prästerna och vetenskapsmännen som trodde på”
Ett återkommande tema var att Djävulens anhängare orsakat ekonomiska problem. I Norrland handlade det om att skörden slagit fel. På västkusten var det fisket – vattnet hade förtrollats för att förstöra fiskenäringen. På så sätt försökte man hitta syndabockar för fattigdomen och misären i det krigshärjade Sverige.
Göran Malmstedts bok ger en spännande inblick i vad som kan ha rört sig i vanliga människors huvuden för nästan 400 år sen. De levde i en magisk värld där en katt i själva verket kunde vara en förvandlad kvinna och där osynliga krafter styrde vardagen. Särskilt intressant är avsnittet om drömmar och hur de ibland flöt samman med verkligheten.
Det blir också tydligt att det var stor skillnad på vad man trodde på i myndighetshus och vad man trodde på i bondstugor.
Det finns inga tecken på några utbredda folkliga föreställningar om orgier med Djävulen. Vanliga människor trodde på surgubbar och elaka kärringar som kunde förstöra brännvinet eller trolla bort kuken på folk. Att häxor flög till Blåkulla och festade med Djävulen – det var det prästerna och vetenskapsmännen som trodde på.
