Snara tjädrar och snara ord

Suggestiv romandebut av Norrlandsförfattare

Av: Pia Bergström

Publicerad:
Svante Bäckström, född 1983.
Foto: Anders Bohman
Svante Bäckström, född 1983.


Att se framåt borde ha sin tid och återblickandet sin. Men när den 37-årige Svante Bäckström, från Burträsk i Västerbotten, romandebuterar med en berättelse om fattigt nybyggarliv i Norrlands kustland i början av 1800-talet lyckas han samtidigt skriva in dagens frågor om överutnyttjandet av jordens resurser och balansen mellan människan och natur. Trots den historiska miljön tror jag inte den här romanen kunde ha skrivits i någon annan tid än nu.

Bäckströms romanjag Anders är en skygg, inåtvänd antihjälte som hellre jagar och vandrar i skogen, drömmer och iakttar än sliter med jorden. Han föraktas och hånas av byns mer dugliga och arbetsivriga bönder. De vill utvidga, bygga nytt, skaffa mer boskap. De har sin stolthet i välskötta åkrar, fyllda matbodar, sparade pengar och fina kläder att visa upp i kyrkan.


När den faderlöse drängen Anders Andersson och hans milda hustru Magdalena lyckas friköpa ett litet hemman i skogskanten nöjer de sig med ett litet rovland, en häst, en ko och några getter.

Anders sover gärna ut om morgnarna. Skjuter gärna upp omgrävningen av rovlandet och flyr i panik när Magdalena ska föda. Förlorar sig alltsomoftast i tidlösheten i den vilda skogen.

Men han snarar tjädrar och orrar som stillar hungern under kalla vintrar. Han fångar ekorre, mård och lekatt och säljer skinnen på marknaden. Och Magdalena, som kan konsten att göra brännvin, säljer den till den moraliserande byn.
Under svagår och missväxt klarar de sig bättre än de flesta.


Så höjer sig landet” vill vara mer än en historia om yttre omständigheter. Författaren har skapat ett eget språk åt Anders, ett nyckfullt, fantasifullt men samtidigt vagt, ibland irriterande omständligt och kvistigt språk som tycks leva sitt eget liv i honom ungefär som skogen lever sitt eget svajande, viskande, doftande, ljusblinkande, ständigt föränderliga liv. Han går i skogen och filosoferar, är ett med den, öppen och känslig, kan visa för dottern Stina hur allt hänger ihop, men när bymänniskorna kräver svar på tal eller kritiserar honom blir han ofta stum och fumlig med orden. Vänder sig tjurigt och skamset bort.


Romanen är gripande och har en dov, suggestiv skönhet. Jag kan tycka att moderna ord som “frustrerad” och “rationell” inte passar in. Men författaren ger ju ord åt Anders medvetande, allt det ovissa, oåtkomliga och ofullbordade därinne. Hur tänker en intuitiv 1800-talsmänniska? Det räcker kanske inte med de enkla obildade dialektord som väl vore mer “realistiska”.
Om man kan säga att det finns en strid mellan det tämjda och det oskuldsfullt “vilda” i människan så försöker Svante Bäckström genom sin romanfigur Anders försvara det senare. Han ger den i sin tid slarvige och föraktade en värdighet i efterhand.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.