Vilse i skärgården utan sysselsättning
Uppdaterad 2015-08-13 | Publicerad 2015-08-12
Kammarspel på bakfyllan i Viktoria Myréns tredje bok
Det vore lätt att tänka att Viktoria Myréns I det yttersta passar på scen, som ett kammarspel. Fyra personer på en ö i avlägsen skärgård. Det är morgonen efter en blöt kväll, och något har inträffat. Exakt vilka intriger som festen har gett upphov till väntar Myrén med att avslöja (med vilket syfte då, gränsen är tunn mellan att vara suggestiv och att vara hemlighetsfull utan anledning).
På ett eller annat sätt har konflikterna i alla fall att göra med kvartettens infekterade förhållanden till varandra. Marc är tillsammans med Nora, och Hannes med Kim, men de har alla egna relationer till varandra. Anledningen till att de överhuvudtaget kom på en så dålig idé som att semestra tillsammans är också något de själva står frågande inför.
Alltså; bakismorgon efter fest. Hannes, som är den enda med kunskap om ön, har stuckit med båten. De andra är fast i ett vindpinat, kargt landskap. Kammarspelet kan ta vid. Men även de mest avskalade berättelser måste ha en framåtrörelse. I det yttersta är Myréns tredje roman, och få böcker har erbjudit mig så mycket motstånd som denna. Det beror dels på det rent språkliga (Myrén är skrivpedagog i intuitivt skrivande och det märks). Många meningar levereras genom cirka tre omtagningar, alltså varianter av det som sägs i första meningen. Orden hakar i varandra och drar iväg i riktningar som ska säga något om karaktärerna, men i själva verket säger de inget relevant alls. Med en prosalyrisk stil hamras fram vad som i bästa fall kan beskrivas som en otrolig stilsäkerhet, men stilsäkerheten kommer i en form som är så tung att den lägger sig som en filt över handlingen. Lägenheten är perfekt dekorerad, men ingen bor där.
Man kan stanna upp efter några sidor och fråga sig vad som har hänt under de bildrika övningarna. Inget särskilt, lyder ofta svaret. De letar efter Hannes. Karaktärerna är svåra att hålla isär trots att all energi ägnas åt att dissekera varje rörelse och tanke. De är fast i en sorts apatisk, passiv sorg som tycks göra dem oförmögna att handla eller ens möta varandra. Fler möten skulle behövas med tanke på att deras gemenskap är själva drivkraften. Isolationen som ska gestalta deras ångest blir också det som låser berättelsen. Klaustrofobin smittar av sig på fel sätt. Stormen tilltar. Maten i kylskåpet tar slut. Strömmen går. En perfekt metafor. Tonen, gravallvarlig, blir ett ringande i örat. ”Bli berörd”, låter det, om man lyssnar riktigt noga.
