Charlotta von Zweigbergk

Den enda som blir misshandlad är läsaren

”Djävulsnyckeln” kan ha sin tjusning som antropologisk studie

Av: 

Margit Richert

Charlotta von Zweigbergk, journalist och författare. Hon nominerades till Augustpriset 2016 för boken ”Fattigfällan”, och utkommer nu med ”Djävulsnyckeln”.
Charlotta von Zweigbergk, journalist och författare. Hon nominerades till Augustpriset 2016 för boken ”Fattigfällan”, och utkommer nu med ”Djävulsnyckeln”.

BOKRECENSIONER

Ju äldre man blir, desto tristare är det att såga böcker. Elak kan vem som helst vara, och den lilla kick man nu kan utvinna ur en slagfull formulering väger inte på något vis upp den tid man plöjt ner i läsandet. Det här är med andra ord inte ett lustmord.

Charlotta von Zweigbergks så kallade relationsdrama Djävulsnyckeln är så illa skriven att Ordfront borde anmälas för falsk marknadsföring. Baksidestexten utlovar ”en rak och naken berättelse om emotionell misshandel som även i det svarta lyckas vara varm och humoristisk.” Det är den inte. Och den enda som blir emotionellt misshandlad är läsaren, som tvingas in i en satsradad, självupptagen monolog som mest av allt liknar ett evighetslångt frågespaltsbrev.


Den outhärdligt självgoda kulturarbetaren Minna träffar den osäkre, lätt sexistiske VVS-chefen Kenny.

Ljuv musik uppstår inte – tvärtom är det obegripligt varför de skulle intressera sig för varandra, och i första halvan av boken klagar Minna konstant på att han är klängig, inte frågar henne saker och vägrar att tungkyssas.

Men von Zweigbergk ångar på där en bättre författare hade gett upp och gått vidare till nästa manusidé: paret blir ihop. Sedan ägnar huvudpersonen andra halvan av boken åt att klaga på att Kenny har liten kuk, att de inte har sex varje dag, att han fortfarande inte frågar henne saker, att han inte uppvaktar henne, att han har svårt att stå upp mot sin krävande dotter. Sedan gör hon slut. Och det var handlingen det.


Än värre är att boken saknar varje tillstymmelse till gestaltning. En person blir inte rolig bara för att författaren upprepar gång på gång att så är fallet. Man måste ge exempel, skriva fram karaktärerna så att de blir möjliga att tro på, och att engagera sig i. Det ska inte en recensent behöva förklara för någon som gett ut sjutton böcker.

Och en mening som ”Det är samma som vanligt, han ser inte på mig, han rör inte vid mig och vi har absolut noll vi-känsla” är inte litteratur. Det skulle ha refuserats av Mitt livs novell.

Som antropologisk studie kan Djävulsnyckeln möjligen ha sin tjusning. Jag noterar att de flesta sextiotalister jag känner är frånskilda, och om de är så emotionellt omogna som romanen gör gällande förstår jag ärligt talat varför. I bokens kanske märkligaste scen gör Minnas vänner stor sak av det förnedrande i att Kenny visar semesterbikinibilder på henne utan att kommentera hur het hon är. Ja jisses, hur understår han sig?

Minna kräver bekräftelse i form av dyra presenter, ständiga kärleksförklaringar och dagligt sex – det är inte utan att man tycker synd om stackars Kenny, som, likt läsaren, kämpar för att mäkta med.


Hade ”Djävulsnyckeln” getts ut under pseudonym hade jag varit övertygad om att avsändaren var en källarboende incel, för en såhär platt, sexistisk och orealistisk kvinnoskildring var det länge sedan jag stötte på.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Med ett Game of Thrones-filter över allt

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Charlotta von Zweigbergk

Litteratur

Augustpriset