Flyhänt spel med bild och banjo
Publicerad 2012-03-23
Levi Pinfolds detaljerade akvareller myllrar av händelser och karaktärer
Lille Jean kuskar runt med sin romska familj i utkanten av en fransk stad. En dag stöter han på en django i vagnen.
En django?
Ja, varelsen kallas så, en liten jobbig jävel i trä, som en Pinocchio med Karlsson på takets egenskaper. ”Det är som en tingest. Man kan säga den. En sorts filur som lätt kan ställa till det.”
Djangon har inte bara sönder Jeans pappas banjo, utan skrämmer också familjens hästar. En dag när vagnkaravanen passerar genom staden gör djangon något med Jeans mun. En massa fula ord börjar strömma ur den, och naturligtvis är det pojken som får skulden.
Engelska Levi Pinfolds Djangon är inte bara en saga om ett barns möte och försoning med sin irrationella eller mörka sida, utan också en skröna om hur den romska jazzgitarristen Jean ”Django” Reinhardt (1910–1953) fick sitt smeknamn. Också Django Reinhardt växte upp på resande fot.
Redan som barn uppträdde han som musiker, men i sena tonåren förlorade han två av vänsterhandens fingrar i en eldsvåda.
Liksom bokens Jean lyckades han dock vända olyckan till sin egen fördel, och utvecklade så småningom en egen och mirakulöst flyhänt stil. Tillsammans med violinisten Stéphane Grapelli bildade han Quintette du Hot Club France, ett av de främsta europeiska jazzbanden någonsin.
Pinfolds berättelse behöver kanske ett par genomläsningar för att sätta sig, men de fina bilderna griper omedelbart tag i betraktaren. Även om miljöerna osar av franskt 1920-tal är maneret typiskt brittiskt, detaljerade akvareller med ett myller av händelser och karaktärer. Den som har läst Graham Oakleys bilderböcker om Kyrkkatten kommer att känna igen sig.
