En komikers svåra uppväxt

Publicerad 2016-09-16

Sandra Wejbro skrattar högt åt Amy Schumers becksvarta humor

Hyllad stjärna Våldtäkt, destruktiva förhållanden och knepiga föräldrar. Komikern Amy Schumer är öppenhjärtig om sin uppväxt i bästsäljaren ”The girl with the lower back tatoo”.

Genren kallas ibland femoarer, en typ av humoristiska och feministiska memoarer skrivna av kvinnliga komiker. På många sätt är det typiskt och lite orättvist att alla klumpas ihop, från Tina Feys briljanta Bossypants (2011) till Lena Dunhams tunna narcissism i Not that kind of girl (2014). Nora Ephrons (När Harry träffade Sally) essäer nämns ofta som förebild och syftet är mer eller mindre uttalat, att peppa och inspirera andra kvinnor.

Så när Amy Schumer, en av de allra hetaste komikerna just nu, ville skriva bok slutade förlagens budkrig på svindlande 75 miljoner kronor. Med den summan nådde kanske även marknaden för femoar-genren sin kulmen.

Inte för att The girl with the lower back tattoo (i översättning ungefär ”tjejen med svanktatueringen”) är en flopp, tvärtom har den helt enligt förväntan toppat New York Times försäljningslista sedan den kom ut. Snarare för att man börjar känna igen, och tröttna på, de konventioner som följer med att femoarer blivit en genre. Små anekdoter och tankar om sex, vikt och skönhetsnormer blandas med dagboksutdrag och listor av typen ”saker som gör mig vansinnigt förbannad”. Uppbyggnaden känns särskilt igen från Girls-skaparen Lena Dunhams bok, med skillnaden att Amy Schumer är roligare och har saker att berätta.

Intressantast är partierna om Schumers föräldrar, ett framgångsrikt judiskt par i New York som plötsligt förlorade allt. Företaget kollapsade, pappan fick ms, mamman var otrogen med fadern till Schumers bästa vän, allt medan barnen försökte återerövra någon sorts kontroll genom att utveckla ätstörningar och börja snatta.

Skildringen av hur pappan, efter sin diagnos, bajsar på sig inför sina barn är svår att värja sig emot.

Schumers relation med sina föräldrar är än i dag komplicerad. ”Jag har haft urinvägsinfektioner som varat längre än några av mina föräldrars äktenskap”, skriver hon och beskriver paraden av partners som passerat och hur hon lämnades ensam en hel helg med mammas nya, knarkande snubbe.

I kapitlen som handlar om kropp och sex känner man igen Schumer-personan från stand up-scenen, komediserien Inside Amy Schumer och filmen Trainwreck. Självironisk, rakt på sak och akut allergisk mot all dubbelmoral.

På New York comedy festival 2014 såg jag henne framföra ett av sina mest briljanta skämt som utspelar sig hos en vän som gift sig rikt och plötsligt blivit präktigare än moder Teresa. När de fnissigt delar med sig av hemligheter (”när min man sover smygäter jag glass!”) får Schumer nog och ger sig in i leken: ”En gång lät jag en taxichaufför stoppa in fingret i mig”. Chockat protesterar vännen: ”Det är inte så man leker den här leken!” ”Nähä. Men jag tror precis att jag vann”, svarar Schumer.

Den sexuellt frispråkiga, vindrickande och råa Amy-persona hon byggt upp som komiker gör visserligen boken upp med. I själva verket har hon bara haft ett engångsligg i sitt liv och aldrig provat på något särskilt äventyrligt i sängen.

Poängen med taxi-fingret och andra grovheter är snarare att sticka hål på det uppblåsta och påminna om allas vår mänsklighet. Även presidenter och nyhetsankare har någon gång tvingats tvätta spermafläckar av kläderna.

Att bära sin svanktatuering med stolthet är ett av hennes enklare, feministiska budskap. Men precis som Dunham beskriver hon också övergrepp och destruktiva förhållanden (Schumer blev av med oskulden när en pojkvän våldtog henne och sen var det hon som tröstade honom). Under lanseringen av Trainwreck mötte hon sexistiska manliga journalister. Efter premiären sköts två unga kvinnor ihjäl av en misogyn gärningsman under en filmvisning i Louisiana, vilket fick henne att engagera sig för hårdare vapenkontroll.

Den kolsvarta humorn får mig bitvis att skratta högt. Men lika ofta känns delar överflödiga och spretiga. The girl with the lower back tattoo hade mått bra av hårdare urval och redigering, analys och skarpare fokus där det bränner till. För Schumer kan formulera sig och har en viktig, uppfriskande skamlös och fritänkande röst.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln