Självlysande tolkning
Malin Krutmeijer ser en imponerande Gunilla Röör på Stockholms stadsteater
I Marty Martins pjäs Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein talar titelpersonen om att det är våra idéer om tingen och känslan de inger oss, som är intressanta. På samma sätt kan man säga det är Gertrude Stein som idé, känslan av Gertrude Stein, som genomsyrar Carolina Frändes uppsättning på Stockholms stadsteater. I Gunilla Röörs självlysande tolkning är Stein en särskild sorts kraft och rörelse snarare än en historisk person. Hon är här och nu, levande och angelägen. Det är en kongenial gestaltning av en modernistisk ikon. Frågan hänger i luften: vad skulle Gertrude Stein göra om hon levt i dag?
Rollen är starkt förknippad med Margaretha Krook, som gjorde succé på Dramaten i mitten av åttiotalet – uppsättningen tv-filmatiserades också – och lite modigt är det återuppta detta kraftprov till pjäs. Men det faller inga långa skådespelarikoniska skuggor över Gunilla Röör där hon sitter på scenkanten och berättar, i väntan på att Alice B Toklas ska vakna i rummet bredvid. Hon är sin egen Gertrude Stein, lätt nasal, klassbetingat självsäker och inte minst genuint livsglad. Texten lever i varje ord, Röörs känsla för rytm är exakt och avslappnad.
Tre rader med runda, gula lampor i fonden sprider ett svagt pulserande ljus över den avskalade, trärena scenen. Det är allt: inga möbler påminner om de berömda lördagssalongerna som Stein och Alice B Toklas höll i våningen på 27 Rue de Fleurus i Paris. Bara Gertrude Stein i det varma ljuset.
Däremot är förstås alla berömdheter
som deltog närvarande. Guillaume Apollinaire, Isadora Duncan, Max Jacob och många fler fladdrar förbi i anekdoter som liknar ren konst- och litteraturhistoria.
I centrum står tre personer: Steins bror Leo, som hon slipar sitt intellekt mot, Alice, som hon helt enkelt älskar och Picasso, vars geni hon beundrar och speglar sig i. Hon skriver vad han målar, de är Rörelsen, den nya tiden.
Hon är stöddig så det förslår, Gertrude, och rolig. ”Krig – under min livstid!?” är hennes omedelbara reaktion inför Andra världskriget. Glimtvis är hon rena Bianca Castafiore, med sin egocentrism och sin kavalkad av stora konstnärsvänner.
Men den här begåvade uppsättningen stannar aldrig där, utan pekar bortom personligheterna och den 1900-talshistoria som dess huvudperson var med om att skriva. Det är inte med den gamla vanliga postmoderna nostalgin – tänk vad häftigt det var när avantgarde fortfarande var möjligt! – jag lämnar Stadsteatern.
Det är med en uppfordrande fråga från en rastlös själ. Var är samtiden som mest framtida? Där hade Gertrude Stein varit i dag.
