Skottet i Sarajevo blev borgarnas krig
Hundra år sedan första världskriget inleddes
Det är olika bud om när första världskriget bröt ut. Wikipedia föreslår 28 juli, då Österrike-Ungern invaderade Serbien. Ett annat datum är 4 augusti, då Storbritannien förklarade Tyskland krig. I det allmänna historiemedvetandet började dock kriget med ”skottet i Sarajevo” den 28 juni 1914.
Under fyra oändligt långa år skulle sjuttio miljoner människor, varav tio miljoner utanför Europa, skickas ut på slagfälten. Nio miljoner återvände aldrig hem. Det var en människoslakt av en omfattning som dittills aldrig skådats. Första världskriget bar dessutom fröet till den ännu värre katastrofen 1939-45. Märkligt därför, att vi har ett sånt förstrött intresset för krigets orsaker och för vilka som bar ansvaret.
Historiker arbetar med fem frågor: När, var, hur, vem och varför? Det är varför-frågan som skapar tolkningskonflikter: Är det personligheter, klasskamp, ideologier, ekonomiska strukturer, militarism, ondska, slump eller tillfälligheter som skapar historia? Och finns det nåt vi kan lära av historien?
Förklaringarna till första världskriget följer de politiska konjunkturerna. Just nu, när vi firar hundraårsjubileet, är en vanlig uppfattning att ingen kunde förutse kriget. Att det var nåt som stormakterna plötsligt bara halkade in i (se till exempel Sveriges utrikesminister på Twitter).
Shit happens!
Det här är en slumphypotes som fått en storsäljande företrädare i den australiensiske historikern Christopher Clark, författare till The sleepwalkers – How Europe went to war in 1914. Hans tes är att världskriget var det oförutsägbara resultatet av stormakternas kortsiktiga manövrer; de ledande statsmännen liknas vid sömngångare, som inte riktigt förstod vad de gjorde.
Det fanns alltså inget medvetet agerande, inga långsiktiga planer eller strukturella faktorer.
Clarks bok har fått stort genomslag inte minst i Tyskland, som ju länge utpekades som aggressor (inte minst av segrarmakterna). Där uppskattar man budskapet att blodbadet inte var nåns fel.
Visst fanns det slumpartade inslag i skeendet. Mordet på ärkehertigen Franz Ferdinand i dag för exakt hundra år sen kan räknas dit, men kriget hade kunnat starta både tidigare och senare. Det som måste förklaras är inte gnistan som tände krutdurken, utan att det alls fanns en krutdurk. Då hittar man inte svaret i en serbisk nationalist som avlossar ett skott, utan i nåt mycket större.
Stormakterna förberedde sig i åratal för ett krig, både genom aggressiv kapprustning och genom att bilda militärallianser. Katastrofen 1914-18 var konsekvensen av en geopolitisk rivalitet mellan ett antal kapitalistiska industristater i en bestämd historisk situation.
Från 1880-talet var politiken och ekonomin intimt sammankopplad. Storbritannien var inte längre världens verkstad utan en mätt och däst stormakt som fick känna på allt starkare konkurrens från andra industristater. Tyskland, som var sent med sin industrialisering, utvecklades språngartat. Landet som just hade enats och förnedrat Frankrike genom att annektera Alsace-Lothringen, såg sig om i världen och fann sig vara en missgynnad storspelare; Storbritannien och Frankrike hade kolonier överallt men själva hade man nästan inget. Tyskland ville nu ha en position som motsvarade deras ekonomiska styrka.
Hittills hade Europas lott varit, som brittiske historikern Eric J Hobsbawm skriver, att ”hålla käft” när Storbritannien höll på med sina erövringar runt om i världen, men nu ville Tyskland inte längre tiga still. Man satte i gång att bygga en Nordsjöflotta, som bligade rakt ut mot England. Det var denna flotta som skapade en omedelbar, akut situation – en alltmer explosiv motsättning mellan britterna och deras tyska utmanare.
Under intryck av detta militära och ekonomiska hot knöt Storbritannien överraskande vänskapsband till USA, ett land som man vapenskramlat mot i decennier. Därmed klev USA in på världsscenen.
Långt innan världskriget bröt ut hade man i olika politiska läger diskuterat kriget som ett möjligt scenario. Vissa såg fram mot det som ett hälsosamt stålbad, en reningsakt. Andra fruktade det som en människoslakt som till varje pris måste undvikas.
För arbetarrörelsen vid sekelskiftet 1900 var militarismen en lika stor fråga som den om demokrati och social rättvisa. Man motsatte sig med kraft de krigshetsande högerkrafterna – kriget definierades som ”borgerligt” – liksom den kapitalism som ansågs vara de geopolitiska konflikternas yttersta grund.
För socialistorganisationen Andra internationalen var militarismen ödesfrågan. Den europeiska arbetarklassen, menade man, ska inte splittras upp i nationaliteter och mötas på slagfältet. En fransk arbetare ska inte rikta vapen mot en engelsk, tysk eller rysk klasskamrat. Vid flera internationella kongresser, till exempel den i Basel 1912, kom man överens om en konkret handlingsplan: Om/när överheten försöker sätta i gång världskriget, går vi i generalstrejk! De socialister som engagerade sig i fredsrörelsen möttes med repression, fängelse och till och med mord.
Vid den här tiden var socialdemokratin fortfarande revolutionär. Sommaren 1914 röstade de tyska sossarna likafullt för krigssubsidier och inget kunde längre stoppa den förestående slakten. Rosa Luxemburgs uppgörelse med detta historiska svek kom att kosta henne livet. Socialdemokratins kappvändarpolitik splittrade arbetarrörelsen för alltid.
Världskriget var alltså minst av allt något som tanklösa ”sömngångare” råkade ställa till med. Tvärtom kunde det förutsägas åratal i förväg, låt vara att den exakta tidpunkten naturligtvis förblev okänd. Genom att, som så många vill göra, reducera en katastrof till en enskild, slumpartad händelse döljs de strukturer som vi fortfarande lever med, strukturer som än i dag får makthavare att agera rovdjurslikt, irrationellt och cyniskt.
När det gäller andra världskriget har vi varit besatta av att fixera den moraliska skulden, medan intresset har varit mindre för orsakerna till nazismens uppkomst (eftersom det handlar om så jobbiga saker som kapitalismens kris, liberalismens svaghet och arbetarrörelsens splittring). Vad gäller första världskriget, kan man säga att ointresset varit lika stort för både orsaken och skulden.
Detta trots att vår tid genomsyras av historiemoralism. Politiker och opinionsbildare är extremt intresserade av att fördöma illdåd i det förgångna. Sverige har ju till och med en statlig myndighet som ska lära oss vem som bär ansvar för olika brott och folkmord. Det gäller även händelser som ägde rum samtidigt som första världskriget, som till exempel Turkiets massakrer på armenierna.
Den här historiemoralismen – som gjort sitt intåg efter murens fall, när inget längre får vara komplext – gör förunderligt nog halt vid första världskriget. Just i detta fall vill ingen utkräva ansvaret för nio miljoner människors död. Just i detta fall vill ingen utpeka ”massmördare” eller ”folkmördare”.
Beror det på att ”fel” förövare skulle hamna i skottgluggen? Ingen galning med fyrkantig mustasch, ingen farlig revolutionär i det barbariska Ryssland – utan den respektabla borgerliga samhällseliten i Europas stormakter.
Den tyska statsledningen bär det största ansvaret för att världskriget utlöstes, det kan nog de flesta kan enas kring, men frågan är: vilka intressen i Tyskland låg bakom tragedin?
1914 fanns det inte en enda socialistisk regering i Europa. Det fanns inte heller demokrati – den kom efter kriget och under hot av ryska revolutionen. Det var storfinansen, den övre byråkratin, officerskåren, hovet, diplomaterna och de konservativa tänkarna som drev fram besluten i varje enskilt land. Samtliga av Christopher Clarks sömngångare var högermänniskor.
Möjligen kan vänstern, eller i alla fall den tyska socialdemokratin, sägas ha ett indirekt ansvar för världskriget. De tyska socialdemokraterna hade förbundit sig att gå ut i generalstrejk, men ville eller vågade inte ta steget när kejsaren 1914 bad om krigskrediter. I stället ville man vara till lags, ”ta ansvar” på det där sättet som socialdemokratin gärna plägar göra.
Som så ofta bestod vänsterns skuld i att man inte lyckades stoppa högern.
Det är alltså struktur och inte slump som förklarar katastrofen 1914. Det var konsekvensen av ett geopolitiskt spel mellan kapitalistiska stormakter där drivkrafterna var kontroll över landområden, farleder, råvaror, marknader och billig arbetskraft. Nationalismen, och tyskskräcken, var det ideologiska kittet som fick folk att dra på sig soldatkappan.
Historien går igen hundra år senare, även om allianserna i dag ser annorlunda ut. Stormaktskonflikterna nu bygger på samma strukturer som då. Högerstater – de kan kallas demokratiska eller halvdiktatoriska – slåss mot varandra i jakt på resurser. Ser vi inte det kan vi aldrig säga, att det finns nåt att lära av historien.
