Musiken gör en helt ny film
bob hund ackompanjerar sovjetisk film från från 1929
Cinemateket är fullsatt, och baserat på tröjor och tygpåsar är det snarare bob hund-fans än cineaster som sökt sig till Sounds of Silence, det speciella projekt där musiker spelar live till stumfilmer.
Turen har kommit till Mannen med filmkameran, Dziga Vertovs storstadssymfoni från 1929. Till synes slumpmässigt ordnade bilder från stadslivet i Sovjetunionen, myllrande gator och närgångna porträtt. Och så ögat som ser alltsammans genom kamerans lins. Tekniken med bland annat dubbelexponeringar och kameraåkningar var nyskapande, och som konstfilm betraktat skulle den lika gärna kunna vara gjord i dag.
Visuellt ligger det inte långt ifrån bob hunds surrealistiska bildspråk. Det tar några minuter att vänja sig vid det märkliga i att landets bästa liveband står bortvänt och spelar liksom individuellt, varje medlem stirrar koncentrerat på skärmen. Ibland skriker Tomas Öberg ett utdraget ”människa”.
Ögonen glider ohjälpligt bort från filmen, man vill se både och. Den rymdiska musiken skulle lika gärna kunna vara en bob hund-skiva, och i så fall vill jag ha den skivan. Men det är samtidigt mycket mer. Framförandet gör Mannen med filmkameran (som finns i sin helhet på Youtube för den som vill jämföra musik) till en helt ny film, en annan film. Handlingen kretsar fortfarande kring människans strävan efter att komma längre, men bob hund sätter nya nivåer av spänning, tempo och rytm. Det är som ett bevis på hur mycket musik berättar. Som när man går runt på stan med hörlurar och skapar sin egen film, där ingen förbipasserande förstår storheten.
