Underhållande med detaljernas tyranni
Rebuslika situationer och vardagliga hallucinatoriska dimensioner i Mitt unga idiotiska hjärta
En soppåse, en kartong skickad på posten, Doris Days topplåt ”My young and foolish heart”. Det är Sverigepremiär på det senaste från tysk teater, dramatikern Anja Hilling, och som sig bör är det Melanie Mederlind som regisserar, denna gång på Malmö stadsteater. Mederlind som vet att göra form till innehåll på scen. Mitt unga idiotiska hjärta från 2004 återger ett kort förlopp där soppåsen, kartongen och topplåten, plus en rad andra inslag från en volleybolljacka till en telefonsignal, regelbundet återkommer. Hillings rötter finns i den ordrika och lätt högstämda samtidsdramatiken, den som utspelar sig i det fysiskt alldagliga. Dialog blandas med mycket återberättande och på Intimans scen står ett arbetsbord där bland annat föreställningens många ackompanjerande ljud produceras via mikrofon.
En kvinna planerar för sin död i smink och spektakulär röd klänning och prick klockan tre ska döden inträffa. Katarina Lundgren-Hugg knaprar torrt och målmedvetet de nödvändiga tabletterna och vacklar sedan komiskt runt. Eller vacklar plötsligt inte alls, för allt är konstruktion och rekonstruktion på scenen. Miriam Grimms repetitionslokal är brötig med starka lysrör, rekvisita och kostymer inom synhåll. Och lika proffsigt som skådespelarna attackerar texten, turas de om med att hobbylikt pyssla med små bilder som projiceras på en liten rektangel nere på fondtapeten. Det är vuxet språk och på samma gång en stil som hörde allt hemma i ett dockskåp.
Det blir inget självmord, så hårdför är inte Hillings pjäs. I stället uppstår rebuslika situationer och andra problem. Varför skickar den pyjamasklädde gamle pojkmannen (Henry Stiglund) ständigt samma paket till en kvinna i Australien? De små detaljernas tyranni i vars och ens hjärna uppförstoras här kolossalt. Det ovanligt vardagliga får hallucinatoriska dimensioner och man kommer som åskådare aldrig helt till rätta med vad som egentligen sker. Trots att föreställningen lockar fram ens vilja att vara klurig. Brevbäraren, portvakten, Miroslav, herr Sandmann och Paula, en efter en dyker upp och hänger ihop. Runt omkring dem droppar det, knarrar, ekar av steg och luktar lång väg av kokande gulasch. Underhållande, som i vilket hyreshus som helst.
