Narnia i retur
Petter Lindgren ser nya
filmen och minns barndomens
flykt till Lewis fantasyvärld
Folk som inte varit i Narnia tror ibland att en sak inte kan vara skräckinjagande och god på samma gång. Om barnen någonsin trott det, så visste de bättre nu. Ty när de försökte se på Aslans ansikte, uppfångade de bara en skymt av en gyllene man och ett par majestätiska allvarliga betvingande ögon och sedan måste de slå ner blicken.”
C S Lewis beläte Aslan gör också mig en smula knäsvag, ännu efter 35 år. Att lejonet i nya Narnia-filmen Kung Caspian och skeppet Gryningen kommer tassande genom sjok av familjetillvänt Hollywoodjunk spelar mindre roll. Han fungerar, och illuminerar omedelbart minnet av hur jag en gång uppslukades av böckerna om Narnia, nåbart från Skogen mellan världarna och sprunget ur lejonet Aslans sång. Landet dit syskonen Lucy och Edmund och deras surskalle till kusin, Eustace, den här gången kallas för att tillsammans med den narniske kungen Caspian och musketörråttan Ripipip med flera hitta sju riddare försvunna till havs. Filmen snålar inte med effekterna, och bokstavstrogna tittare kan glädja sig åt att i stort sett alla av förlagans varelser finns med. Dock har Lewis hårda moraliserande över Eustaces fria uppfostran strukits, så nu framstår kusinen som feg och missunnsam av naturen.
Reguljära fantasyresenärer kan eventuellt stötas bort av hur Lewis uppfyller Narnia med väsen ur vitt skilda ordningar, i ett överdåd som överträffar det heterogena barhänget på Mos Eysley Cantina i Star Wars. I Narnia samsas kentaurer med talande bävrar, dryader med dvärgar, och häxan Jadis, som av misstag råkar slinka med barnen Digory och Polly in i Narnia, i Min morbror trollkarlen, är en uppsnofsad variant av H C Andersens Snödrottning. När Jadis i Häxan och lejonet (ur vilken det inledande citatet är hämtat) lamslår Narnia med en evighetslång vinter kommer till och med självaste Jultomten farande i sin släde.
Att den där tomten är ett estetiskt övertramp, ett bland flera liknande, uppfattade jag redan som elvaåring. Men jag erfor också en helt annan sorts upphetsning inför Lewis brokiga skapelse än inför exempelvis J R R Tolkiens strängt systematiserade Midgård, med sin alvetymologi och meteorologiska konsekvens. Eller inför den briljanta magin i Ursula K Le Guins Övärld, där makt ges åt den som känner tingens rätta namn.
Där Tolkien med några få men väl valda adjektiv målar upp Mordors arméer vänder Lewis hellre blicken mot detaljerna. I Narnia står till exempel ett lyktträd, som grott och vuxit upp ur en stång som häxan Jadis brutit loss från en lyktstolpe under sin bärsärkagång genom London. Förvisso läsartjusande rekvisita, men trädet ERINRAR också om att gränsen mellan Narnia och vår värld inte är ogenomtränglig, utan mer påminner om ett membran under inflytande av osmos. Omvänt blir en narnisk äppelskrutt som Digory planterar i sin jordiska trädgård ett fint träd, vilket sedermera blir virke till den garderob som i nästföljande bok utgör en ny ingång till Narnia. ”Innerst inne, i själva saven, glömde trädet (så att säga) aldrig det andra trädet i Narnia, som det hörde ihop med. Ibland kunde det vaja på ett mystiskt sätt när ingen vind blåste.”
Passagen, liksom bokserien i sin helhet, låter sig förstås läsas som ett uttryck för den inledningsvis ateistiska Oxford-studenten Lewis närmast platonska längtan ut ur den analytiska filosofins begränsningar. ”Om det man icke kan tala måste man skriva i barnböcker”, som Francis Spufford uttrycker det i essäboken Hur jag läste böcker och lärde mig leva (Bonniers, 2004).
Likväl satte Lewis ord också på min egen gröna annorstädeslängtan, som ingen annan (möjligen med undantag för Tove Jansson och senare kanske Gunnar Ekelöf). Visst hade jag väl på känn att lejonet Aslan hade något med Jesus att göra, men jag brydde mig inte så mycket om det, eftersom jag aldrig har brytt mig särskilt mycket om Jesus.
Inte heller ville jag att Aslan skulle slå klorna i mig, så som han gör med stackars Eustace när han förvandlats till drake och måste hudflängas, i enlighet med gammal god kristen reningssymbolik. Eller följa Ripipip till Aslans tillkommande rike, eller vad man ska kalla det, efter det tårfyllda farvälet på stranden. En scen som exploateras hårt i filmen och går i en färgskala som hämtad ur någon trycksak från Jehovas vittnen.
Det sinnliga Narnia var mystik nog för mig (och gör mig fortfarande lite röd om öronen, som sagt). Det räcker så fint att bara sitta där med Lucy och Susan på Aslans rygg, ”uppför blåsiga sluttningar täckta av gultörne och över ljungklädda berg längs svindlande avgrunder och så ner, ner, ner igen i karga dalar och ut på ängar som lyste av blåklint” ( Häxan och lejonet).
