Medeltida reningsbad i avskalad Parzival
Kompromisslös berättarteater på Backa teater
Speltid: 1 tim 40 min
Det medeltida tyska verseposet Parzival av Wolfram von Eschenbach handlar om det överbeskyddade barnet som till sist ger sig av, ut i världen. Likt andra riddare och med modern Herzeloydes förutsägelser ringande i öronen söker Parzival efter den heliga Graal.
Stolta riddare och vådliga strider kommer i hans väg och även den sanna kärleken.
När Anders Paulin griper sig an denna höviska riddarsaga på Backateatern på Hisingen sitter oväntat nog en vänlig andlighet i högsätet.
Föreställningen bygger på Göteborgspoeten Lina Ekdahls bearbetning av den medeltida myten, men det är musiken av The Marble Fauns som driver på och dominerar intrycket.
Ljudbilden ligger tät över arenascenens tomma spelplats och ensemblens saxofon, fiol, klaviatur och magiska sång frambesvärjer i långa rytmiska omtagningar berättelsen. Det är berättarteater så kompromisslöst avskalad och immun mot utvikningar att man häpnar. Kan denna lugna, enkla och andaktsfulla mässa verkligen vara något för dagens unga?
Vad vet jag. Som reningsbad kan den kanske vara just det.
På det stora vita pappret ringas den bleka kartan över jordklotet in med svart tuschpensel. Större än så är inte världen, den målade cirkeln kan omsluta den.
Det andliga däremot är det mystiska och icke-kartlagda och på scenen framställs suggestiva bilder och meditativa stämningar.
I mörkret placerar ensemblen ut glasprismor som fyller hela rummet med korsande ljusknippen och tindrande punkter. De målar ansiktena med färger som lyser av neon i mörkret. Det är rituellt och wow-läge och stillsam humor då aktörerna markerar sina frågetecken inför egendomligheter i den ålderdomliga texten.
Allt är så stilla utfört att man tolkar det som förberedelser inför något som komma skall.
Var och en får vi en liten glasburk som vi själva fyller med vatten från en kran då vi går in. Vid ett givet ögonblick i föreställningen får vi slå vattnet från våra burkar i karaffer som bärs runt. Vattnet slås sedan i en röd plastbalja på scen. Det skimrar vackert och reflekterar. Vi är med, vi deltar på något sätt. Vi syns i speglar som riktas mot publiken och vi bjuds som avslutning upp att studsa runt med ensemblen på scenen. Det är också vår stund på teatern och det kan man ju inte må illa av att bli påmind om.
